Två stora produktioner har släppts om kung Carl XVI Gustaf inför 50-årsjubileumet av trontillträdet. Men båda tycks fullständigt missförstå vad kungen är.
RECENSION. Själv har jag inte sett biofilmen Kungen där Karin af Klintberg, enligt Expressen, ställer en rad personliga frågor till Carl XVI Gustaf: Om familjen, ensamheten, skandalboken – och döden.
Jag har däremot sett miniserien Kungen med två ansikten av vänsterjournalisten Åsa Linderborg som finns hos flera streamingtjänster. I fem delar på sammanlagt över tre timmar berättas om hans pappas tragiska död i flygolycka när han bara var några år gammal. Om mamma och lite om systrarna. Om drottning Silvia. Men mest om Carl Gustaf från unga år, genom skolan och det tidiga övertagandet som statschef vid 27 år.
Kungen är en funktion
Också miniserien är helt inriktad på Carl Gustaf som person. Som om han vore en politiker. Eller kändis.
De som är emot monarki och vill ha republik får naturligtvis tala om hur ”odemokratiskt” det är med ett kungahus. Men frågan ställs inte: Om nu monarki är så odemokratiskt, varför har vi kvar den i Sverige?
Åsa Linderborg tar upp många aspekter, men inte den viktigaste av alla: Carl Gustafs roll i Konungariket Sverige.
Hon berör hur han kan samla landet, exempelvis efter tsunamin då S-regeringen var helt paralyserad. Då kunde kungen skapa den ton av sorg och saknad som situationen krävde och samtidigt förklara att vi måste gå vidare, genom att berätta om hur det var för honom att som barn förlora sin pappa.
Kontinuiteten, sammanhållningen
Men då just utifrån det personliga perspektivet. Men statschefen är ju något mer. Statschefen är en funktion. Den yttersta symbolen för landet Sverige som binder oss samman med vår historia, med våra traditioner och med vår identitet på vår plats på jorden.
Kungen som statschefen fyller också en alltid förbisedd nyckelroll i konstitutionen: kontinuitet.
Monarkin står fri från politiken. Den är skild från riksdagsval. Det är därför vissa hävdar att det är odemokratiskt. Men skälet är ju att varje stat behöver en garanti för grundlagarnas kontinuitet, vid sidan om regeringsmakten.
Jag har tidigare påpekat att om det tyska kejsardömet inte abdikerat efter första världskriget hade korpralen från Österrike aldrig kunnat tvinga den tyska armén att svära trohet mot honom. Då hade nazistpartiet inte kunnat bli totalitärt. Kejsaren hade stått i vägen. Riksdagsbranden i Berlin hade inte avsatt kejsaren.
De som vill avskaffa monarkin måste tala om hur de ska skapa kontinuitet i konstitutionen. USA löste det genom att utse en Högsta domstol med nio domare som sitter på livstid. Domstolen kan slå ned på folkvalda presidenter och kongressmajoriteter om de överträder konstitutionens regler.
Kungen och folket
Sverige har genom århundraden haft en monark som den yttersta symbolen för riket och dess folk. Och kungamakten har skött sin uppgift att hålla andra maktcentra i schack. Allmogen i Sverige har haft ett långvarigt samarbete med kungen, för att hålla adeln och andra maktaktörer på plats.
Ett samhälle blir starkare om det är pluralistiskt i sina institutioner. Särskilt i krislägen ger monarkin ett bidrag, en större bredd och djup till det svenska samhället, vid sidan om demokratin och politikernas ansvar för det dagliga styret av landet. Det är därför svenska folket aldrig har ställt upp på att avskaffa monarkin. I den meningen är monarkin demokratisk, den har folkets stöd.
Tänk alternativet! Så förfärligt att göra som vissa europeiska länder, välja en avdankad politiker till president. Så meningslöst. Dessa presidenter har inte förmåga att uppfylla kravet på kontinuitet. De kan enkelt bytas ut. De skapar ingen ökad bredd eller stabilitet i landets styrelseskick.
Varje gång någon riktar kritik mot monarkin, bör frågan ställas vilket alternativ som skulle ge samma kvalitativa tillskott till konstitutionen. Ge samma tyngd åt konstitutionens stadga och nationens traditioner och historia.
Ännu har jag inte hört ett enda seriöst svar.