Under helgens partikonferens med Moderaterna i Karlstad diskuteras partiets väljartapp i storstan. Inom Socialdemokraterna framförs samtidigt kritik mot att man vunnit storstadens medelklass till priset av att ha förlorat arbetarväljare, de som är partiets själ och historia.

De två partier som har växlat i att inneha statsministerposten medger i sina eftervalsdebatter att de har problem att nå de väljargrupper som tidigare setts som kärnväljare.

Socialdemokraterna tappar arbetarväljare, men vinner högavlönade i övre medelklassen i storstäderna.

Moderaterna var förut självklart starkast bland bättre ställda i storstäderna, men ligger nu inte över rikssnittet i dessa städer.

När kärnväljarna lämnar förlorar partierna sin identitet

Men spelar det någon roll? Varje väljare är ju lika mycket värd. Men det har faktiskt stor betydelse i den meningen att partiet vet vilka väljargrupper man företräder.

Jag kommer att tänka på en skröna om Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp som när partiet skulle byta namn till ”Landsbygdspartiet Bondeförbundet” 1943 ifrågasatte om partiet behövde nya väljargrupper. Detta enligt tanken att det var enklare att företräda en homogen grupp bönder som man vet vad de vill, än att företräda en större mängd väljare som man inte har lika god kännedom om.

Denna aspekt, om än inte lika tillspetsad, ställer till problem för S och M idag.

Inom Socialdemokratin växer oron över att man får alltmer höginkomsttagare. De stör självbilden. Eller som DN rapporterar: ”Runt om i landet formuleras kravlistor på vart partiet bör ta vägen och ett återkommande önskemål handlar om att S måste hitta tillbaka till sina rötter, där välfärd, jämställdhet och omfördelning [=skattehöjningar] återigen blir ledstjärnor.”

Spegelvänt är Moderaterna oroliga över att ha förlorat sin starka förankring i storstan, inte minst i Stockholm. I Karlstad försökte en panel lugna de närvarande ”med att storstadsväljare inte är så avvikande som man kan tro. I flera frågor befinner de sig klart i mittfåran i svensk politik”, rapporterar Smålandsposten. Kritik riktades också mot att partiet lockat landsortsväljare med att slå mot storstan ”för att plocka politiska poäng”. Tidningen (som har moderat färg på ledarsidan) frågar: ”går det att vinna staden utan att förlora landet?”

SD har brutit in i väljargrupperna

De gamla regeringsbärande partiernas problem står i tydlig kontrast till att Sverigedemokraterna har fortsatt sin ökning i väljarkåren och, som statsvetarnestorn Sören Holmberg sa på valnatten, på ett unikt sätt och med stor framgång kunnat – samtidigt – bryta in i väljargrupperna arbetare, företagare och landsbygdsbor – väljargrupper som S, M resp C månat om.

– De tre stöttepelarna socialt och politiskt för de klassiska partierna har utmanats och Sverigedemokraterna har lyckats på alla tre fronter, sa Holmberg.

Nya prioriteringar hos väljarna

Skälet till att SD har tilltalat arbetare och företagare på samma gång är att andra aspekter i tillvaron än tidigare har hamnat högre på den politiska prioriteringslistan. Höger-vänster blir mindre viktigt när man känner växande otrygghet för våld och att allt fler som rör sig i Sverige inte följer de svenska normerna. Det blir allt svårare att känna igen sig i sitt eget land.

Men i storstaden har inte SD ökat. Än. Skälet tror jag är att segregationen gör att storstadsbor inte i lika hög grad kommit i kontakt med migrationens otrygghetsskapande sida. Det är ju ute i förorterna det skjuts, inte i de välbärgades kvarter. I storstaden finns också fler ”varsomhelstare”, de kosmopolitiskt lagda som skulle se sig kunna bo i London, Berlin eller New York. Då är man mer individualistiskt inriktad på att skapa trygghet för sig och sin familj (gated community-tanken), än att bry sig om tryggheten för alla andra i samhället – det som kräver politik.

Dessa väljare når inte Sverigedemokraterna. Men till skillnad från S och M behöver inte SD dessa, om man istället får allt fler av de som bryr sig om hur lokalsamhället utvecklas, ”någonstansarna” de som vill känna kulturell gemenskap och samhörighet.

Därmed finns bättre harmoni mellan SD:s olika väljargrupper: avsett om man är arbetare eller företagare bryr man sig om utvecklingen i hemtrakterna. Allt medan S och M vill förena väljare med väldigt disparata prioriteringar.

*

PS.
Någonstansare och varsomhelstare är lite klumpiga översättningar av de begrepp som brittiske författaren David Goodhart myntat: Somewheres och Anywheres, om skillnaden mellan de som är rotfasta och värnar traditioner mot dem som känner mer samhörighet med likasinnade i andra delar av världen.