Den ukrainska nationalismen står i vägen för rysk imperialism, en motsättning så skarp att den måste lösas på slagfältet. Så beskriver Tomas Brandberg bakgrunden till kriget.
För mer än ett år sedan inledde Ryssland invasionsförsök av den självständiga nationen Ukraina. Efter tolv synnerligen dramatiska månader har Ryssland kört fast och har dessutom tappat mycket av de landområden man tog i krigets inledning. Tills vidare pågår ett utnötningskrig i Ukrainas östra delar, i den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget.
Det finns – väldigt – mycket att säga om detta för geopolitiken omvälvande krig, men här ska jag försöka avgränsa mig till det jag anser är konfliktens ursprung, nämligen ukrainarnas kollektiva beslut att värna sin självständighet som europeisk nation. Någon uttömmande redogörelse för landets historia och politik är förstås inte möjlig i detta format.
Ukraina har en egen identitet
Det råder ingen som helst tvekan om att Ukraina har en egen historia, en egen identitet och utgör en egen nation. Ukrainska tillhör Europas 10 största språk och sedan självständigheten 1991 har dess status i landet stärkts. Jag återkommer till språkfrågan, som periodvis har väckt mycket känslor och utgjort ett politiskt trätoämne.
Förhållandet till Ryssland är samtidigt speciellt. Till att börja med har Ukraina och Ryssland ett gemensamt ursprung i Kievrus på medeltiden, ett rike som utgick från det som idag utgör ukrainskt territorium, ett förhållande som innebär att ryska imperialister har svårt att se Ukraina som ett eget självständigt land. Man kan idag beskriva Ukraina som tvåspråkigt och de flesta ukrainare kan växla mellan de två språken beroende på situation.
Från 1300-talet styrdes det som är dagens Ukraina under flera århundraden växelvis av Ryssland, Polen-Litauen, det ottomanska imperiet och Österrike-Ungern. Och notera då att olika regioner av dagens Ukraina hade haft olika historia innan det blev en del av Sovjetunionen 1922.
92 procent för självständighet
Intressant nog röstade 92 procent av ukrainarna för självständighet i samband med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Men invånarnas syn på den egna nationen och inte minst förhållandet till Ryssland skilde sig kraftigt. Trakten kring Lviv i väster anses som mer ”nationalistisk”, medan Odesa, Donbass och Krim är förhållandevis russifierade. Under Sovjetperioden hade ryssar flyttat in och ryska talades i alla officiella forum. Blandäktenskap var vanliga och än idag finns en betydande andel ukrainare som har ryska som sitt förstaspråk.
För att förstå det ukrainska samhället på 1990-talet och framåt så måste man inse att det var ett ”low trust society”. Efter att landet hade styrts av andra under århundraden hade en djup misstro mot alla makthavare rotat sig. Självständigheten innebar inte någon omedelbar förändring av detta förhållande, i synnerhet som ledarna på 1990-talet hade gjort sina karriärer i den sovjetiska maktstrukturen. Och det är inte unikt för Ukraina att det är svårt att bli av med korruptionen när den väl bitit sig fast. Att oligarker har kunnat berika sig hejdlöst har självklart bidragit till cynism bland vanligt folk.
Icke desto mindre spirade under första halvan av 00-talet en nationalistisk rörelse som betonade landets arv som självständig, europeisk nation. Efter en episod som kan sammanfattas som ”den orange revolutionen” eller ”Maidan 1.0” (Maidan syftar här på torget i Kiev där protesterna mot valfusk hölls) tillträdde den västvänlige nationalisten Viktor Jusjtjenko ämbetet som president, trots att han utsatts för ett giftattentat under valrörelsen.
Västvänlig regering misslyckades
Men det första experimentet med en västvänlig regering blev väldigt misslyckat. Det dröjde inte länge förrän det rasade ihop i korruptionsskandaler och inre stridigheter och vägen fram till nästa presidentval urartade i en trepartskonflikt mellan Viktor Jusjtjenko, hans före detta allierade Julia Timoshenko och den (förhållandevis) pro-ryske före detta presidenten Viktor Janukovitj.
Detta sorgliga kapitel slutade med att Janukovitj återvaldes som president 2010. I efterhand kan ukrainarnas val 2010 te sig obegripligt, men väljarna var desillusionerade efter episoden med orange styre.
Misstro mot politikerna i Kiev
Janukovitjs seger (vissa oegentligheter lär ha förekommit, men resultatet erkändes internationellt) måste dock förstås mot bakgrund av de politiska realiteterna. I södra och östra Ukraina var misstron mot Kiev fullt jämförbar med misstron mot Moskva. Man eftersträvade större autonomi inom Ukrainas gränser och man uppfattade att Janukovitj stod för detta. Janukovitj föredrog dessutom ryska före ukrainska och blev de ryskspråkigas naturliga kandidat.
Vid det här laget gick det inte heller att ta miste på Vladimir Putins engagemang för Ukrainas öde och han gav öppet Janukovitj sitt stöd. Det stämmer dock inte att Janukovitj var nån sorts rysk marionett, snarare spelade han ut EU och Ryssland mot varandra. Genom att låtsasförhandla med EU drev han upp prislappen för sina ryska motparter.
Mycket kretsade kring gasen som Ryssland transporterade genom Ukraina till marknaderna i Europa. Ukraina tjänade pengar som transitland, inkomster som tyvärr spädde på korruptionen. Janukovitj förlängde också ett sorts leasing-avtal för Rysslands svartahavsflotta i Sevastopol (på Krim), bland annat i utbyte mot förmånliga gaspriser.
Unga har blicken mot väst
Något hade dock hänt på vägen fram till 2013. Tiden talade för den västvänliga rörelsen.
En ung generation ukrainare hade vuxit upp i ett självständigt land och man blickade hellre mot EU än mot Ryssland. Många hade redan hunnit resa och arbeta, svart eller lagligt, i EU:s medlemsländer och kunde därmed jämföra med förhållandena på hemmaplan och i Ryssland. Dessutom tror jag att många hade börjat förstå vad Ryssland var på väg att bli och ville inte vara inte vara en del av detta.
I det mycket breda tvåspråkiga band som utgör centrala Ukraina, inklusive Kiev, hade sympatierna alltså tippat över västerut. Samtidigt tilltog frustrationen över korruptionen i Janukovitjs regim.
En utlösande faktor blev när Janukovitj övergav förhandlingarna om ett associationsavtal med EU till förmån för en sorts tullunion med Moskva. I slutet av 2013 startade det jag kallan Maidan 2.0, när omfattande protester och demonstrationer fick Janukovitj på fall. För andra gången. Den här gången gick han i landsflykt.
Janukovitj förlorade kontrollen
Mycket har sagts och skrivits om detta från ”båda håll”, men jag är avsiktligt kortfattad. Janukovitj förlorade greppet om situationen, för det första eftersom motståndet var utbrett och starkt, han hade beslutsamma motståndare som fick åtminstone moraliskt stöd av väst. Janukovitjs kravallpolis och inhyrda provokatörer var tillräckligt brutala för att väcka folklig vrede, men inte tillräckligt hänsynslösa för att knäcka protesterna.
Dock sköts ett 20-tal demonstranter ihjäl den 20 februari 2014, vilket har varit föremål för anklagelser och motanklagelser. Vem sköt? Spekulationerna lär fortgå, men enligt en studie som refereras i New York Times Magazine så kom åtminstone tre av de dödande skotten från kravallpolisen, Berkut. Den 22 februari 2014 gav Janukovitj upp och flydde landet. Kvar lämnade han ett överdådigt palats med båtar och bilar, kitschiga ”ruiner” och ett eget litet zoo.
Ryska rebeller i Donbass
Det riktigt dramatiska i detta var förstås att ryskstödda rebeller i Donbass gjorde uppror och bröt sig loss från Kiev, samt att Vladimir Putin helt sonika lät ockupera (och senare annektera) hela Krim-halvön. Efter att fronten i Donbass stabiliserats hade tusentals människor stupat på båda sidor.
Därmed hade Putin skapat samma situation som i exempelvis Georgien, nämligen en ”frusen konflikt”, genom att direkt eller via ombud kontrollera en del av territoriet. Ett sätt att visa vem som bestämmer inom det som Ryssland uppfattar som sin intressesfär , samt visa var gränsen går för självbestämmande och närmande till väst.
Putin förlorade stöd i Ukraina
Problemet ur rysk synvinkel var att kampen om ”hearts and minds” i Ukraina i praktiken var förlorad. Jag understryker, återigen, att det handlar om en generell åsiktsförskjutning med regionala och – förstås – individuella undantag. Två presidentval har hållits och västvänliga kandidater, först Poroshenko och sedan Zelenskyj har vunnit klart båda gångerna. Fast på regional nivå, i Ukrainas södra och östra delar, rådde alltjämt på många håll en utbredd skepsis mot makthavare i största allmänhet. Tillvaron handlade om att överleva och bygga ett drägligt liv, inte skapa en modern ukrainsk stat.
När vi nu vet vad som skedde för ett år sedan kan vi ana hur Vladimir Putin resonerade inför Ukrainas vägval. Ställd inför det faktum att det inte gick att komma överens med styret i Kiev, lite svårt efter stridigheterna 2014 och pågående ockupation, återstod det militära alternativet om Ukraina inte skulle vända sig västerut helt och hållet.
Komplexa band mellan Ukraina och Ryssland
Följande må provocera en och annan, men det är inte helt fel att kalla Ukraina en del av den ”ryska världen” (russki mir). Språket talas ju där, man förstår utmärkt vad som pågår i Ryssland och mycket av den fria debatt om det ryska samhället, på ryska språket, som lyser med sin frånvaro i just Ryssland äger istället rum i Ukraina. Släkten är värst.
Det är nu helt uppenbart att Putin inte har släppt idén om ett sorts ryskt, post-Sovjetiskt imperium, där Ukraina har en nyckelroll. Här står alltså den ukrainska nationalismen i vägen för den ryska imperialismen, en motsättning så skarp att den måste lösas på slagfältet.
Ukrainarna månar om nyvunnen nationell identitet
Hade angreppet, som ett tankeexperiment, ägt rum på 1990-talet, så hade stora delar av det ukrainska samhället troligen gett upp, precis som Putin förväntade sig för ett år sedan. Det som, trots alla sorger, besvikelser och bedrövelser, har hänt sedan 1991 är att ukrainarna vill ha sitt land, sin nationella identitet och sin självständighet. De är beredda att slåss för det och förtjänar givetvis vårt helhjärtade stöd.
Ukraina har valt västerländska värderingar i form av yttrandefrihet, demokrati och pluralism, i kontrast till det auktoritära mörker som hade sänkt sig över landet om Putins plan hade gått i lås för ett år sedan.