Regeringen får inte mycket gjort, men kan man kalla oppositionen i riksdagen för annat än slapp, trött och likgiltig? Socialdemokrater anmäler ministrar till KU stup i ett, men någon kraftfull oppositionspolitik är det knappast tal om.

Tidösamarbetet mellan SD och M, KD, L är en helt ny konstellation i svensk politisk historia. Den hade inte blivit av om inte regeringsmakten legat i potten. Att det tar tid för ett helt nytt lag, som aldrig spelat tillsammans, att lägga om kursen från S-MP-politiken behöver vi ha förståelse för, även om regeringen bättre borde kunna kommunicera vad som är på gång.

Men varför är Socialdemokratin så passiva? (Och då räknar jag inte alla sura, bittra och hämndfyllda tjuvnyp i medierna så som politik.) Förklaringen är att de inte riktigt vet vad de ska tycka.

Tvärvändning 1: Nato

Kulturprofilen Stina Oscarson är som pacifist kritisk till att Socialdemokraterna inte bara tvärvänt i säkerhetspolitiken, från Nato-motstånd till Nato-ja på några månader, utan dessutom förvägrar utrymme för att diskutera omsvängningen. Partiets gamla åsikter, som man haft i över 100 år, är plötsligt bannlysta.

Det är lätt att hålla med. Dåvarande försvarsminister Hultqvist sa om Nato-ansökan på S-kongress i november 2021: ”Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process!” Han fick stöd av Aftonbladets politiska redaktör Anders Lindberg (S), som även dagen efter Rysslands invasion av Ukraina skrev: ”Vår säkerhetspolitiska linje ska ligga fast”.

Två månader senare var Socialdemokratin för Nato-medlemskap – och uppträdde som om att man alltid varit det. Att yppade partiets gamla argument blev totalt tabu.

Tvärvändning 2: Kriminalpolitiken

Redan innan 1968 var Socialdemokratin för allt lindrigare straff enligt devisen ”Släpp fångarna loss, det är vår!” Man ansåg fängelsestraff vara skadliga för de stackars våldsbrottslingarna.

Efter valförlusten har partiet aktat sig för att kritisera den tuffa kriminalpolitik som Tidöavtalet stipulerar och som regeringen ska sjösätta. Ur historiskt perspektiv är det häpnadsväckande att S inte attackerat sakpolitiken i Tidöavtalet. Det finns hur mycket sakpolitik som helst att attackera – om man vill vara vänsteropposition mot den nya högermajoriteten i riksdagen.

Men S vill uppenbarligen inte längre inta vänsterpositionen i kriminalpolitiken. Man nöjer sig med att kritisera regeringen för att den inte uppfylla sina vallöften – löften om högerpolitik. Det paradoxala har hänt att S-budskapets innebörd är att partiet vill se snabbare genomförande av högerpolitik.

Det kan man kalla tvärvändning! Nu vet ju S att de får ny chans när Tidöavtalet omsätts i propositioner som riksdagen ska rösta igenom. Det är fullt möjligt att S tvärvänder igen och då går till attack mot den tuffare kriminalpolitiken. Vi får se.

Tvärvändning 3: Migrationen

Språktest för medborgarskap var Socialdemokratin helt emot i flera årtionden. De var en ”magnet för främlingsfientliga väljare”, enligt Morgan Johansson 2008. När han själv lade fram samma förslag 2021 satt det långt inne för honom att i SVT:s 30 minuter erkänna att ”han tänkt om”. Förslag som var värsta sortens rasism ena dagen, är klok politik nästa dag.

Tvärvändning 4: Kärnkraftsavvecklingen

Socialdemokraterna lät Miljöpartiet domdera över energipolitiken eftersom S var beroende av MP för att få regeringsmakten. Alltså lät S-regeringen lägga ned hälften av alla kärnkraftsreaktorer. Så sent som 2019, när Sverigedemokraterna ville stoppa stängningen av två reaktorer i Ringhals, röstade i riksdagen S för stängning tillsammans med MP, C och V. Med en rösts marginal vann nedläggningen (följaktligen var båda reaktorerna stängda 31/12 2020). En nedläggning som sedan orsakat chockhöjda elpriser för hushåll och företag. Beräkningar visar att med dessa reaktorer i drift hade topparna i elpriset varit 40 procent lägre.

Först när S ställt till skyhöga elpriser, först då ändrar man sig. Ett fullständigt häpnadsväckande exempel på tvärvändningen avslöjade SVT inför valet. Bara några timmar innan SVT skulle sjösätta sin valkompass där partierna fått avge sina ståndpunkter, ville partiet byta ut sitt tidigare svar om kärnkraft. I sista stund ändrade Socialdemokraterna sin ståndpunkt om utbyggd kärnkraft från ett ”ganska dåligt” till ett ”ganska bra” förslag.

Kan ett parti bli mer amatörmässigt än så?

Obehagliga tvärvändningar utan reflektion

I Göteborgs-Posten analyserar Karin Pihl S-beteendet i en ledare: ”Problemet är att man gör det utan någon tillstymmelse till självkritik, reflektion eller respekt för dem som kritiserat de tidigare ståndpunkterna – eller för dem som håller kvar vid de gamla. … Det är just den totala bristen på ödmjukhet och den kliniska avsaknaden av en resonerande ton som gör Socialdemokraternas åsiktsförändringar så obehagliga.”

Hon fortsätter: ”Det i sig ger en känsla av nyckfullhet. Vad försiggår egentligen där inne på Sveavägen 68?”

Även om han inte svarar på den frågan, ger Folkbladets redaktör Widar Andersson (S) en bakgrund till hur Socialdemokratin fungerar och varför man nu är i otakt med tiden.

”I de bästa av tider sker politikutvecklingen glidande och uttalat reformistiskt. Steg för steg flyttar sig politiken så sakta till nya positioner och ståndpunkter. Den långsamma rörelsen gör att man sällan behöver tala om att man nu har ändrat sig eller att den tidigare ståndpunkten var fel. (…) De många ’tvärvändningarna’ på senare tid sätter maktsystemet på svåra prov.”

Andersson ser ”ryckigheten i regerandet” som farligt och vill hitta tillbaka till ”reformismen” och att partiet borde erkänna när man haft fel.

Ur led är inte tiden, men väl Socialdemokratin

Det parti som Widar Andersson beskriver, som långsamt kan utveckla politik efterhand saker förändras, kan inte fungera i den värld vi nu lever i. Nu är politik att välja mellan helt motsatta perspektiv. Mer globalism och invandring – eller starkare nationellt perspektiv? Krossa de kriminellas våldskapital med mycket hårda tag – eller vika ned sig i passivt snack om sociala insatser?

Under hela industrialismen (1800-talet och 1900-talet) har samhället utvecklats successivt i takt med nya tekniska uppfinningar. Då fungerade Socialdemokratins stegvisa exploatering av växande ekonomi i statens regi. Socialdemokratins livsform är parasitens. Genom att beskatta framgångsrika verksamheter har partiet kunna fördela pengar till de mindre framgångsrika.

Socialdemokratin har inte skapat något själv. Man har bara knyckt resurserna från de som utvecklat nya och effektivare produktion. Det fungerade länge utomordentligt väl, eftersom man hade goda avsikter. Det var den tillbakatryckta arbetarklassen som skulle lyftas. Och från början inte bara med bidrag, utan med förkovring så att alla medborgare blev likvärdiga i demokratins namn.

Men nu när människor är likvärdiga, måste de alla vara ansvariga i det jämlika samhället. Det går inte längre tala om ”rättigheter” utan att först ha uppfyllt medborgarskapets skyldigheter mot samhällsgemenskapen.

Socialdemokratin har kortslutit sig själv.

Utan globalisering hade kanske Socialdemokratin klarat av att fortsätta slipa på ständigt ökad jämlikhet, men allt kastades omkull av globaliseringen. Nu finns över 70 miljoner flyktingar i världen som gärna vill tömma den svenska välfärdsstaten på dess medel. Det är människor som är fattigare än svenska arbetare. Detta har fått Socialdemokratins politik att kortslutas. Totalt haverera.

Nu är partiet mer mån om medborgare från andra länder än om de svenska arbetare man så länge företrädde. Svenskar görs till andra klassens medborgare. Om då inte håller sig på mattan och ser sin välfärd delas ut till dem som inte arbetat ihop den, då stämplas de omedelbart som rasister och vidriga varelser.

Socialdemokratin skulle behöva sitta i en världsregering för att dess tänkande skulle fungera. Sverige kan inte vara hela världens socialkontor. Men där hamnar partiet eftersom det är så Socialdemokratins tänkande är konstruerat. Omfördela till dem som har mindre – och det är alltid andra än svenska skattebetalande löntagare och förtagare.

Det finns bara ett sätt att häva kortslutningen inom Socialdemokratin. Och det är att bli nationalister igen. Avgränsa uppdraget till omfördelning inom och mellan svenskar. Men då är problemet att det redan finns ett parti som värnar verklighetens folk.