Liberalerna håller riksmöte i helgen. Johan Pehrson talar mycket om att bekämpa ”klimatförnekarna”. Och L i Stockholm tycker det är viktigt att markera mot SD i kulturfrågor.

Det är lite lustigt när ett regeringsparti i första hand vänder sig mot ett annat parti som ingår i samma regeringsunderlag. Det är ju, liksom, så att utan SD hade Johan Pehrson inte varit minister.

Jag trodde ju Liberalerna valt sida i och med Tidöavtalet. Men man får känslan av att partiet fortfarande vill ha ena foten på den rödgröna sidan.

Typiskt liberalt, att inte veta vad man vill. Att jag använder ordet ”lustigt”, snarare än illavarslande, är flera. 1) Just det faktum att L har sina ministertaburetter på nåder av Sverigedemokraterna gör ju att priset blir högt om de skulle göra allvar av struntpratet som mest är flirtande med vänstern. 2) Jag tror väljarna kommer att straffa detta velande. Senaste opinionsmätningarna antyder det. Nu är partiet, även med den nye partiledaren, nere på 3,5 procent.

Bestäm er!

Jag tycker Liberalerna på sitt riksmöte borde fundera över det gamla svenska ordspråket: ”Har man tagit fan i båten, får man ro honom i land”. Det förmedlar budskapet att om man bestämt att påbörja någonting måste man fokusera på att slutföra det och inte grubbla över om man gjort rätt.

Har man inlett samarbete med Sverigedemokraterna för att kunna bilda regering, är det bäst att helhjärtat gå in för den uppgiften. Inte börja tveka, ångra sig och halvt retirera.

Om man gör det, kan man råka ut för det som beskrivs i ett annat svenskt ordspråk: Liberalerna riskerar att ha ”sålt smöret och tappat pengarna”. Alltså först tagit det, för vissa, kontroversiella beslutet att samverka med Sverigedemokraterna och därmed fått betala ett pris i anseende hos dessa (vänster)människor. Att då sedan bryta upp från samarbetet och förlora ministerposterna, skulle betyda att man både förlorat anseende och tappat inflytande.

Ett tredje ordspråk som borde begrundas av Liberalerna är: ”Man kan inte både äta kakan och ha den kvar”. Det förmedlar insikten om att det inte går att göra två motstridiga saker samtidigt. Antingen SD-samarbete eller anti-SD. Man kan inte göra båda. Då tappar man trovärdighet åt båda håll.

Storstaden väljer sämsta kombination av liberalism och socialism

Liberalerna har ju samma problem som Moderaterna, som i sin eftervalsanalys ägnade stor möda åt att kartlägga hur väljarna i de tre storstäderna, och särskilt Stockholm, räknar sig som höger men röstar vänster.

Det finns en väljargrupp som sätter progressiva värderingar om frihet utan ansvar och utan konsekvenser i form av jobbiga bestraffningar, före en fri marknadsekonomi, som de visserligen också förespråkar.

Jag ser det som en fusion av liberalismen och socialismen som skapar en farlig cocktail.

Man gifter helt enkelt ihop den liberala idéen om individuell frihet med socialismens idé om rättigheter utan några skyldigheter.

Klassisk liberalism tillämpar meritokrati och sätter gränser för friheten. Den fick inte gå ut över någon annan persons friheter. Och den som är fri har skyldighet att ta personligt ansvar för sitt eget liv och försörjning.

Denna gränssättning har vår tids liberaler glömt bort för att fångas av vänsterns kravlöshet. Frihet utan ansvar. Det är alltid någon annan som får ordna upp problemen. Ett sådant samhälle slutar i antingen anarki eller tyranni (när någon lovar att snabbt återställa ordningen).

Medelklassens ekonomiska välmående

För mig är detta gammalt, typiskt beteende som präglar överklassen. Den som är i det närmaste ekonomiskt oberoende kan tycka att skyldigheter bara är jobbiga. De borde alla slippa. Vi ser en tydlig sådan trend i USA där det Demokratiska partiet, som står till vänster, har sitt högsta väljarstöd i välbärgade områden. Allt medan Republikanska partiet, som står till höger, lockar allt fler arbetare och lågavlönade – också bland minoriteter som spansktalande och svarta.

Det är som om medelklassen släppt kontakt med jorden och tillåter sig sväva uppe bland de utopiska molnen. De ser inte längre sambandet mellan att arbeta hårt och få belöning för det. Alla ska ha lika mycket, eller iallafall ska de som missköter sig inte ha mindre. Att låta misskötsamhet få konsekvenser upplevs som något ondskefullt – inte en rimlig konsekvens för att upprätthålla ordningen.

M, KD och L måste hitta tillbaka till vardagen

För min del är jag övertygad om att mer än hälften av väljarkåren lever i verkligheten och anser att hårt arbete och laglydnad är något som ska belönas, medan motsatsen ska få tydliga konsekvenser och bestraffas.

Om M och L får för sig att försöka locka tillbaka storstadens välbärgade medelklass med vänsterretorik, då kommer de att få se en fortsatt tillströmning till Sverigedemokraterna. Kanske inte så mycket i storstan, men i övriga landet där de flesta svenskar bor, lever och sliter för att få vardagen att gå ihop.