Något oväntat hyllar Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida… Carl Bildt. Man menar att han gjorde ”sin självgodhet till något excentriskt och till och med charmigt”. Och en kvalitet som dagens moderatledning saknar.
Det här måste vara en spännande text, tänkte jag. Men ledarkrönikan innehöll sedan mest gammal politisk retorik från socialdemokraternas partikansli på Sveavägen 68. Men det finns anledning att fundera på vilken offentliga persona som dagens partiledare visar upp.
Inte bara Billström har fjäskat för Erdogan
Men först några ord om Aftonbladets kritik mot nuvarande ministrar. Man klagar på att utrikesminister Tobias Billström misslyckats i sitt fjäskande med turkiske presidenten Erdogan. Har ”någon hört Billström yttra ett ord av självkritik?”
Nej. Men har vi hört Magdalena Andersson eller Ann Linde medge att man gjorde fel som förra sommaren rusade åstad och skrev memorandum med samme Erdogan? Sverige och Finland felbedömde situationen när man öppnade ett förhandlingsövertag för Erdogan. Innan dess var frågan intern mellan de 30 Nato-medlemmarna som beslutar och ratificerar.
Inte bara Svantesson vill undvika inflationsbrasa
Aftonbladet klagar också föga originellt på finansminister Elisabeth Svantesson, att hon lovade saker i valrörelsen som ännu inte genomförts. Men mandatperioden är fyra år, inte fyra månader. Att det skulle vara ”arrogans” som gör att regeringen inte agerar på ett sätt som späder på inflationen, är ett märklig synsätt.
Kommunikativ personlighet
Synd att Aftonbladet inte spann vidare på ingressen. Varför upplevde även meningsmotståndare en viss charm hos Bildt? Jag tror det handlade om att han vågade vara sig själv, vågade invända mot journalisternas vinklingar. Dessutom med ett egensinnigt sätt att uttrycka sig.
Jag uppfattade det ofta som humoristiska underdrifter i form av överdrivet torrt byråkratspråk. Vi var många som höll på Bildt i de retoriska dragkamperna mellan honom och journalisterna, som i sin frustration över att inte komma åt honom blev aggressiva och tölpaktiga.
Än större personligheter var ju generationen före Bildt. Gösta Bohman kunde fnysa av en korkad fråga med stor inlevelse – något som visade hans uppriktiga engagemang. Och Thorbjörn Fälldin återlanserade ålderdomligt språkbruk, som när han sa att en fråga ”inte skulle dras i långbänk”. Eller när han formulerade svensk säkerhetspolitik på norrländsk fåordigt vis: ”Håll gränsen” (till ÖB när man trodde sovjetiska krigsfartyg var på väg in i Blekingska skärgården för att frita ubåt U-137).
Offentlig personlighet växer med tiden
Skälet till att nuvarande partiledare inte är lika färgstarka som gårdagens, är att de inte hunnit växa in i offentligheten och känna sig hemma där. Jag minns att under Fälldins partiledartid kunde äldre centerpartister säga att politikerna förr var bättre, sådana som Gunnar Hedlund och Gunnar Sträng. De båda sistnämnda hade 30 år i yppersta offentligheten då de i 70-årsåldern gick i pension. Fälldin och Bohman växte in i sina roller och efterhand har samma sak sagts om dem – de var bättre än dagens politiker.
Flera av dagens partiledare kan bli lika folkligt uppskattade, om de får hålla på tillräckligt länge. Och om de efterhand vågar vara mer personliga. Något jag iochförsig tror är svårare idag, med den närgångna mediebevakning som sker nu. Det är svårare att överleva ett misstag.
Men personligheter borde få större tyngd i politiken. De skapar starkare band mellan väljarna och de valda. Ett personligare anslag i den högsta politiska ledningen kan motverka polarisering och misstro.