Nu ska reglerna för public service ses över. En utredning är tillsatt med mycket brett mandat att förbättra förtroendet för de medier som skattebetalarna finansierar med nio (9) miljarder kronor om året.

Från vänster hörs – naturligtvis – klagomål. Public service är idag vänster. Istället för balans och opartiskhet präglas både nöjesprogram (som Mello) och samhällsprogram av vänsterradikal normkritik. Man hånar svensk kultur och hyllar sexuella minoriteter.

Det har ju gått så längt att en S-topp som Mikael Damberg blir överrumplad när han i SVT får en kritisk motfråga och blir helt ställd. Han hade väntat sig underdånig behandling – han är ju vänster.

Ett ”nytt” public service?

Nu är vänsterkanten orolig över att förlora sina främsta propagandaorgan.

Men är direktiven till utredningen, som ska ledas av förre kristdemokratiske partiledaren Göran Hägglund, särskilt anmärkningsvärda?

Nej. Problemet är ju att det redan står i reglerna att public service ska vara opartiskt och sakligt, men man lever i praktiken inte upp till det. Hur kommer man tillrätta med regelbrotten? Hur förändrar man något som ”sitter i väggarna” sedan 1968?

Dessutom är det ju bara Sverigedemokraterna som är villiga att ta striden för opartiskhet och saklighet i praktiken. De borgerliga har under sina tidigare regeringar låtit vänsterns hegemoni få fortsätta ostört.

Tre hoppfulla krav

Det finns skäl att vara skeptisk till att utredningen åstadkommer någonting alls. Många är emot att ändra status quo. Men tre ljuspunkter finns i direktiven till utredningen.

1. Ge förslag på ”ökade möjligheter till granskning och sanktioner för granskningsnämnden”.

Här förväntas kommittén lägga förslag på hur SVT:s, SR:s och UR:s webbsidor ska inkluderas i granskningen. Så sker inte idag, eftersom reglerna härstammar från tiden före internet.

Men viktigare är att kommittén kan ändra sättet, metoden, för hur medierna granskas. Idag är det bara möjligt att pröva ett program i taget och avgöra om det brutit mot regelverket. Inga övergripande analys genomförs över hela produktionen under en period, säg ett år, varit vinklat. Det är därför vänstervinklingen kunnat pågå ostört. Ingen gör en samlad bedömning över medieproduktionen. Det är ju detta som måste ske för att alls kunna utvärdera om det finns en systematisk vinkling. Varför någon sådan inte gjorts tidigare kan vi ju spekulera kring…

Sanktioner – bestraffningar – är en intressant fråga. De måste bli kännbara. En metod är ju böter i form av indragna miljonbelopp i budgeten. Förlust av resurser skulle nog stimulera ledningen att utse programmakare som förstår att leva upp till krav på opartiskhet och saklighet.

2. Stärka förtroende hos dem som ”upplever att företagen brister i sitt uppdrag”

I förtroendemätningar har SVT och SR naturligtvis toppbetyg av den halva av folket som är vänster. De kan inte få bättre service! Men andra halvan av folket tappar förtroendet eftersom man kan konstatera att deras perspektiv hånas eller tystas.

Nu slår direktiven fast: ”Det är grundläggande för allmänhetens förtroende för public service och för verksamhetens legitimitet att enskilda som upplever att företagen brister i sitt uppdrag också kan få saken prövad, bland annat om villkoren om saklighet och opartiskhet inte följs”.

Detta är en vass formulering som pekar ut att alla ska kunna ha förtroende för public service, inte bara vänsterväljare.

3. Mindre lek och larv, mer folkbildning

Ett tredje krav handlar om innehållet. Att alls våga ta upp att politiker som folkvalda har rätt att ha synpunkter på innehållet – när man betalar nio miljarder kr om året för det – är något nytt i Sverige. Tidigare har det finurliga vänsterknepet om ”armlängds avstånd” hävdats, vilket betytt att vänsteraktivister ska få härja fritt med dessa resurser medan andra åsiktsriktningar kammar noll.

All verksamhet som får skattemedel ska kontrolleras, granskas och utvärderas av folkvalda. Den som vill ha fri kultur och fri media har all möjlighet att ordna det – genom egen, privat finansiering. Det skattebetalarna står för ska kontrolleras av folket och dess representanter.

I direktivet står att public service ska ”erbjuda ett mångsidigt programutbud som speglar befolkningen i hela landet och som helhet präglas av folkbildningsambitioner”.

Det står ingenting om etnisk kvotering, könsidentitet eller andra vänsteridéer i direktivet. Public service ska spegla befolkningen i hela landet. Självklart är transpersoner en del av befolkningen, men inte viktigare än bönder, mekaniker, sjukvårdsbiträden eller någon annan kategori där ute i samhället.

Statsfinansierad media värd sitt pris?

Om dessa tre krav i direktiven fullföljs och får en fast inramning i utredningens slutbetänkande kan det betyda att public service för första gången efter 1968 kan uppnå sitt egentliga syfte – att tjäna hela folket. Och inte längre vara propagandaorgan för vänsterradikala idéer.

Ett utredningsförslag som blir tydligt på detta sätt skulle också innebära att det skulle finnas en folkopinion som är beredd att betala miljardbelopp för dessa medier.

Att gå i denna riktning borde ske av ren självbevarelsedrift.