Det är ingen hejd på konspirationsteorierna kring Tidöavtalet mellan de fyra partier som har majoriteten av väljarna bakom sig i riksdagen. Att inriktning slås fast innan varje detalj är utredd gör vänsteraktivister och liberal hypernervösa.
Senaste exemplet på nervöst sammanbrott kommer i moderata Svenska Dagbladet. Gästkolumisten och juristen Joakim Nergelius verkar sömnlös över att Tidöavtalet pekar ut en stram inriktning och att dess ambitioner är så höga att det först måste genomföras utredningar innan konkreta detaljer kan hanteras.
Nergelius undrar vad som ska hända när utredningarna är klara. Och ”särskilt om de kommer fram till att de åtgärder som beställarpartiet SD efterfrågar inte låter sig genomföras. Tror regeringen, som säger sig vilja följa Europarätten och internationella konventioner, att SD då låter sig nöjas med att en utredning gjorts? Eller ämnar regeringen gå på SD:s linje, på tvärs mot utredningens förslag? Här borde faktiskt regeringen redan nu pressas på tydligare besked.”
Här biter juristen på naglarna och kräver det omöjliga. Att ge tydliga besked innan utredningar klarlagt vad som är möjligt.
Herrejösses. Utredningarna är ju till för att klargöra just hur läget ser ut och vad som är möjligt. Att kräva besked innan man studerat detta är befängt. Och höjden av antiintellektuellt tänkande.
Ovana att diskutera övergripande inriktning
Jag tror Nergelius är så nervös eftersom svensk debatt inte på många årtionden har tillåtits diskutera övergripande inriktning av politiken. Istället har politiken reducerats till just bara detaljer.
Sverige har i årtionden – utan väljarnas godkännande – drivit in i en alltmer extremistisk hållning i migrationsfrågorna. Partierna som fattade besluten om att öppna landets gränser på vid gavel har inte för svenska folket talat om vad man gör och hur man ska klara av att ta emot miljontals personer från väsensskilda kulturer.
Skälet till att politiker från Fredrik Reinfeldt till Mona Sahlin gjorde detta var att de ville framstå som goda. Men de visste att man inte kunde låta folket avgöra, för då hade de sagt nej. Man gick alltså bakom ryggen på folket. Med små steg, genom ändringar i detaljer kring lagar och regler öppnade man bit för bit landet och gjorde det till hela världens socialkontor.
Konsekvenserna ser vi nu med en skenande kriminalitet som polisen är fullständigt oförmögen att stoppa. Vi ser hur välfärden urholkas och klan- och gängkriminella tar över kommuner bit för bit. Korruptionen breder ut sig.
Valet innebar en kursändring
Något historiskt hände i höstas. Svenska folket röstade i september 2022 för förändring. Nu ska kursen läggas om. Hur detaljerna ska se ut är inte klara – det är detta som gör att Nergelius biter på naglarna.
Men det viktiga är att svenska folket fått välja inriktning – för stramare migration och hårdare kriminalpolitik. Folket har beställt detta och nu får man utreda hur dessa ambitioner ska omsättas i de detaljer som Nergelius längtar efter som ett tioårigt barn inför julafton.
Jurister måste ha respekt för att de folkvalda behöver utredningar som kan ta fram underlag som blir verktyg för att riva upp den gamla förda politiken.
Det är oklart vad Nergelius är mest nervös över: att Tidöpartierna vill byta inriktning bort från öppna gränser. Eller om det är att politiken skaffar sig juridiska verktyg att genomföra det paradigmskifte som de fyra Tidöpartierna lovat. Och därmed reducerar juristkåren från kungar över detaljerna till rådgivare åt politiker som utövar makten och bestämmer kursen.
Ny inriktning sker stegvis
Alla stora förändringar sker stegvis. De öppna gränsernas aktivism skedde stegvis, men utan möjlighet för väljarna att sätta stopp. Nu kommer återtagandet av kontrollen över landet att ske stegvis genom Tidöavtalet. Exakt hur långt man enkelt kan gå är oklart. Först måste man ta alla de steg som kan ske genom enkla lagändringar via riksdagsbeslut.
Sedan kommer säkert mer omfattande förslag att stöta på patrull i mötet med internationella konventioner. Men då får partierna diskutera hur man kan finna mer kreativa lösningar som uppnår ambitionerna i Tidöavtalet. Detta är normalt juridiskt arbete, även om inriktningen nu är motsatsen till vänsteraktivisternas inbjudan till hela världen att komma hit.
Här kan varken Moderaterna eller Sverigedemokraterna idag säga hur man ska hantera olika detaljer, eftersom de inte finns på bordet än. Utredningarna ska ju plocka fram dem.
Avstämning sker i riksdagsval
Men givetvis kan man förvänta att Sverigedemokraterna vill gå längre än regeringspartierna. Hur löser man det? Enkelt. Sverige är en demokrati. I nästa riksdagsval 2026 har folket att välja mellan 1. om det som skett är tillräckligt (en linje som kanske M, KD, L kan omfattas av) eller 2. om mer måste göras (trolig SD-linje). Och svenska folket kan ju också 3. välja att rulla tillbaka alltihop (genom att rösta på S & Co).
Det Nergelius är så nervös för är bara normal praxis i en demokrati. En demokrati där väljarna rakt och tydligt får välja. Kanske är det detta som stör jurister, att simpla väljare ska få bestämma landets inriktning…?