Inrikes har något av naivitetens grepp om politiken släppt, men i utrikespolitiken fortsätter naiviteten och oförståndet att råda. Fjäsket för Erdogan är inte bara vämjeligt utan också helt onödigt.
Nato-processen har ”spårat ur”, enligt Svenska Dagbladet. Den har skötts ”makalöst oskickligt”, enligt Dagens Nyheter.
Men medier har lika fel som förra och nuvarande regering. Tre fakta: 1) Sverige har aldrig kunnat påverka Nato-handläggningen. 2) Framgång nås inte genom eftergifter. 3) Åter är det endast Jimmie Åkesson som hållit en rak och tydlig linje.
Akut situation ger viss ursäkt
Ett skäl till att det blivit turbulent är att den dramatiska svenska säkerhetspolitiska kursändringen – från militärt alliansfritt sedan Napoleonkrigens slut till ansökan om att bli medlemmar i försvarsalliansen Nato – skett med sådan brådska. Det ryska invasionskriget av alliansfria Ukraina gjorde situationen akut.
S-regeringen hävdar att Natohögkvarteret med Jens Stoltenberg i spetsen uppmanade Sverige och Finland att skriva avtal med Turkiet. Detta trots att Nato vet hur nyckfullt turkiske presidenten agerar.
Och det är naturligtvis inte fel att Sverige visar god vilja när man ansöker om att komma med i en ny gemenskap. Det memorandum som skrevs i juni förra året är alltså försvarligt.
Men sedan…
När memorandumet, som inte innebar något annat än det Sverige ändå planerade, antagits borde Sverige inte gjort något mer för att blidka Turkiet.
Detta av tre skäl.
Partierna borde inte hyckla och överge de principer man står för. Partier från S till M har tidigare kritiserat Turkiet för att ”utvecklingen går i fel riktning” (Ann Linde, S). Att Erdogan ägnar sig åt ”nedmontering av rättsstatens principer” (Jessika Roswall, M). Att Turkiets lagar ”används för att tysta oliktänkande” (Ann Linde, S). Och att Turkiet ”inskränker de mänskliga rättigheterna” (Hans Wallmark, M).
Men efter Nato-ansökan har dessa partier lagt om kursen 180 grader och smörat för Erdogan i ett skamlöst svek av grundläggande principer. Det väcker frågan om dessa partier menar allvar med dessa principer, eller om de bara är tomma ord.
Som professor Per Bauhn skriver i Fokus (betalvägg): ”Svensk utrikespolitik uppvisar inte sällan en märklig blandning av högstämd retorik om demokrati och mänskliga rättigheter och flexibel anpassning till regimer som är allt annat än frihetliga och demokratiska.”
Endast Åkesson har agerat statsmannamässigt
Den ende som intagit en rak och tydlig hållning är Jimmie Åkesson (SD) som kritiserade Turkiet före Natoansökan och också efter Natoansökan säger som det är: ”Turkiet är ingen demokrati som vi känner demokrati i västvärlden. Erdogan är en islamistisk diktator” (i Aktuellt, 19 januari 2023).
Om såväl S- som M-regeringarna intagit Åkessons tydliga hållning och konfronterat Erdogan med hans brister hade utrymmet för Erdogan att kräva mer, och mer, och mer inte infunnit sig. Han hade naturligtvis blivit sur, men ändå kunnat känna respekt för att svensk statsledning är rakryggad.
Sverige avgör inte processen
Det andra skälet som gör det fel att försöka blidka Erdogan är att fjäskandet inte har någon som helst betydelse – annat än att framställa svenska politiker som idioter.
Sveriges tillmötesgående gentemot Turkiet avgör inte medlemskapsfrågan. Nato består av 30 medlemsländer. Det är denna gemenskap som samlat avgör. Om Erdogan trillskas är det övriga Natoländer som får läxa upp honom och få honom att acceptera det alla andra länder vill – att godkänna Sverige och Finland som nya medlemmar.
Utrikesförvaltningen lever i barnböckernas värld
Det stingsliga uppträdandet från svenska utrikesförvaltningen är tyvärr något som inte bara gäller denna fråga.
Per Bauhn ger en träffsäker analys i Fokus: ”Svenska politiker förefaller ibland bedriva utrikespolitik utifrån föreställningar som hör hemma i en barnbok – man ska vara snäll mot dem som vill oss illa, så kommer de också en dag att bli snälla mot oss.”
Denna skrattretande naivitet måste vi göra upp med. Internationell politik är en anarki där var och en bevakar sina nationella intressen. Där måste man med full kraft hävda sitt eget folks rätt och välgång i varje läge, annars förlorar man både inflytande och respekt.
Sverige tillför Nato stor styrka
Det tredje skälet till varför Sverige inte ska – och inte behöver – fjäska är att svensk försvarsmakt och svenska geopolitiska tillgångar tillför Nato kraftigt förstärkt styrka och förmåga i att kunna uppfylla alliansens mål att skydda sina medlemsländer på bästa sätt.
Bara att Gotland blir Natomark innebär en kraftigt ökad trygghet för de baltiska länderna. Gotland är ett osänkbart hangarfartyg i Östersjön, vilket flera militärstrategiska analyser påpekat.
Detta är förstärkningar som Nato aldrig kan tacka nej till, hur sur och cynisk turkiske presidenten än är.
Den norra flanken i Europa är helt central för Natos möjligheter att uppfylla sitt existentiella syfte. Mot denna förstärkning av Nato kan Turkiet inte mäta sig.
Alltså. Gör som Åkesson: fortsätt kritisera Turkiet och Erdogan för de brister de uppvisar. Sverige kommer ändå med i Nato eftersom Sverige är en tung pusselbit i det säkerhetspolitiska maktspelet i Europa.