Vi behöver finna en modell för samexistens mellan demokratier och totalitära regimer som inte leder till krig. Om väst blir konservativt realpolitisk istället för att vara naiva idealister kan en sådan världsordning etableras.

När Sovjetunionen och Warszawapakten föll samman trodde vi i väst att historien var slut – nu skulle hela världen bli fri och följa det västerländska tänkandet, alltså leva i fred och arbeta för att nå välstånd och ge barnen bästa möjliga förutsättningar. Man skulle inte längre kriga om mark och prestige. Inte vilja förtrycka andra folk.

Ingen seger för västliga värderingar

Så blev det inte. Islamister såg västvärldens värderingar med frigjorda kvinnor, musik, dans och materiellt fokus som ett hot mot deras civilisation, den muslimska. Fundamentalister i terrornätverk som al Quaida och Islamiska staten såg väst som ett hot och en fiende som måste besegras med våld.

Inte heller kommunisterna i Kina tänkte följa västs idéer om individuell frihet, även om man tog till sig marknadsekonomi som ett sätt att lyfta Kina ur fattigdom. Den politiska makten förblev diktatorisk. Och staten behöll det mesta av tillväxten för att kunna stärka sin militära makt som nu börjar närma sig USA:s förmåga.

Också i Ryssland återkom den förtryckande staten efter ett 1990-tal med demokrati, som många ryssar upplevde som kaotiskt, oförutsägbart och därmed otryggt.

Först med Ukraina har väst vaknat

Trots att dessa signaler varit många och tydliga har de flesta i Europa och Nordamerika fortsatt inta en synnerligen naiv hållning om att hela världen tänker som vi – och vill ha fred.

Det är först med det fullskaliga ryska invasionsförsöket i Ukraina som västs politiska klass vaknat och förstått att varken Vladimir Putin, Xi Jinping eller andra är intresserade av fred. De vill segra för egen del, vilket ur deras synsätt bara kan ske med våld och förtryck.

Världsordningen ifrågasatt

Finlands förre utrikesminister och politiska eminens, Pär Stenbäck, skissar under rubriken ”Världsordning modell 2.0” (pdf) i tidskriften Nya Argus, på hur den gamla världsordningen ifrågasätts och hur en ny skulle kunna ta form.

Han pekar på hur allt fler länder utmanar rådande världsordning där konflikter löses i överstatliga internationella organisationer: Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea, men också länder som Turkiet och Venezuela. Här är naturligtvis de förstnämnda viktigast, men de kan bygga allianser med fler.

Stenbäck menar att alliansmönstren påminner om upptakten till första världskriget. Då utmanade Tyskland den hegemoni som Storbritannien och Frankrike hade exempelvis med kolonier. Nu utmanar Kina den amerikanska hegemonin och gör anspråk på en egen intressesfär som kolliderar med den västliga.

Det som dämpar Kinas framfart är att man vill ha en stabil världsordning med fortsatt handel med väst, eftersom den skapar intern stabilitet. Om tillväxten skulle avstanna kan missnöje snabbt växa fram bland de 1,4 miljarder kineserna. Ett missnöje som kan riktas mot det politiska ledarskapet.

Ryssland är däremot i behov av revansch, så som Tyskland var efter första världskriget. Och Ryssland går inte att besegra, som den kärnvapenmakt man är. Här gäller det för länderna i det ryssarna ser som sin intressesfär att skaffa sig allierade. Det är därför Finland och Sverige så snabbt överger tvåhundra år av militär alliansfrihet.

Två motpoler – och länderna däremellan

Stenbäck menar att mellan de två motpolerna – den totalitära och den demokratiska sfären – kommer finnas en rad länder som försöker vinna fördelar från båda blocken och ingå opportunistiska avtal utifrån nyttoperspektivet på sina relationer. Alltså traditionell realpolitisk utifrån egenintresset.

Här har Kina hittills varit överlägsen i att knyta band med exempelvis länder i Afrika, då man erbjudit investeringar utan att likt väst ställa några krav på demokrati eller mänskliga rättigheter.

Stenbäck menar att väst, även om det kan tyckas cyniskt, nu måste värna sina egna intressen. Då kan man inte i första hand försöka sprida demokrati i världen. Väst behöver bli mer pragmatisk än idealistisk i relationerna med andra länder som inte uppfyller våra demokrati- och frihetskrav.

Han nämner Qatar som exempel: ”om bojkottkraven på en relativt milt odemokratisk regim skulle tillämpas konsekvent, skulle demokratierna få lov att klippa av banden till minst femtio andra stater. En blick på handel, energi, strategi, kulturpåverkan, migration etcetera visar att detta i praktiken är omöjligt, och dessutom oklokt även med tanke på den liberala demokratins egen överlevnad.”

Konservativt, inte liberalt

Här invänder jag mot att Stenbäck kallar detta synsätt liberalt. Att visa respekt för andra nationers självbestämmande är nationalistiskt. Och att respektera andra folks sedvänjor istället för att med tvång och bojkotter köra ner våra principer i halsen på övriga världen, det är konservativt.

Jag har här i Samtiden visat hur ologiskt väst uppträtt i samband med fotbolls-VM just i Qatar. Man ville vara internationalister genom att lägga detta världsledande sportevent utanför Europa och Amerika. Men man respekterar inte att dessa länder har annan tradition och kultur än väst. Därför bojkottar man det land man givit värdskapet. Snacka om korkat och förvirrat beteende.

Stenbäck har ju däremot rätt i att vi måste ha överinseende med att alla inte vill kopiera väst. Vi måste kunna ha handel och utbyte även med dem vi tycker agerar fel. Jag ser två skäl: Genom handelsutbyte kan vi efterhand visa att vårt samhällssystem är bättre. Och: om vi bojkottar och läxar upp dem drivs vi dem i armarna på Kina vilket leder dem i mer totalitär riktning.

Världsordning 2.0

Därmed skulle en ny världsordning kunna uppstå, som långtifrån är perfekt. Tvärtom. Den är fylld med brister och håller miljarder människor i förtryck. Men väst kan inte befria dem. Och då är det näst bästa att upprätta en ny stabilitet på internationell nivå. Där motpolerna är fiender, men där alla agerar förutsägbart och utifrån egna självintressen.

Så kan iallafall fullskaliga krig undvikas.

Stenbäck summerar: ”Helt lätt att orientera sig i denna (o)ordning som är i vardande blir det säkert inte. Det gäller att balansera mellan kraven på solidaritet [och] nationella behov.” Han vill bevara nordiska tanken på global rättvisa, även om skärpta motsättningar gör det svårt och vi måste prioritera vår egen yttre säkerhet. Och genom den kan vi förstärka sammanhållningen i vårt eget samhälle. Och visa på demokratins kvaliteter.