Svenska domstolar behöver inte fler misslyckanden med att uttolka det allmänna rättsmedvetandet. Hovrättsdomen framstår som galen, när en barnvåldtäktsman frias därför att åklagaren inte preciserat vad den tioåriga våldsutsatta flickan menar med ”snippa”.
KOMMENTAR. En 50-årig man dömdes till tre års fängelse i tingsrätten för två fall av våldtäkt mot barn. Ett alldeles för lindrigt straff. Men det blev värre. När målet avgjordes i hovrätten för västra Sverige uppger domstolen att händelsebeskrivningen är trovärdig, men att det varit otydligt vad flickan menat med ordet ”snippa” i de polisförhör som spelades upp i rätten.
– Man kan inte chansa utan det ska vara ställt utom rimlig tvivel att fingret varit inne i slidan. Vår bedömning var att åklagaren hade behövt presentera ytterligare bevisning för en fällande dom, säger Åke Thimfors, en av fem ledamöter som beslutade om domen i hovrätten.
Man kan naturligtvis inte av ett tioårigt barn kräva formellt korrekta beskrivningar av vad som hänt, men åklagaren borde förklarat gärningen i adekvata termer, översatt barnets berättelse till kanslisvenska. Då hade domslutet kunnat bli annorlunda.
Nyligen meddelade Högsta domstolen klargörande om praxis i indiciebevisning, som lägre rätter misstolkar och kräver alldeles för höga krav på bevisning. Nu behöver Högsta domstolen ta upp ett mål som handlar om hur formellt korrekt språkbruket måste vara för att gärningsmän ska göras ansvariga.
Språket blir i vår tid allt mindre formellt, och med förortsslang i subkulturer ofta obegripligt för en vidare krets. Vilken grad av formellt korrekta ordval måste användas för att en gärning ska anses bevisad?