En debatt i lokaltidningen Sydöstran (S) ger intressant bakgrund till hur svårt Sverige, men särskilt Socialdemokratin, har att hantera islamister när mångkultur fått status som överideologi.

Prästen och teologiprofessorn em Elisabeth Gerle vidgar i artikel den aktuella debatten om Sameh Egyptsons doktorsavhandling om hur Muslimska Brödraskapet infiltrerar partier och det svenska samhället.

Samma debatt nu som 2013 – inget är lärt

Hon påminner om debatten 2013 kring Omar Mustafa, som efter bara en vecka fråntogs sin planerade plats som suppleant i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han var Islamiska förbundets ordförande, den organisation som Egyptson pekar ut som Muslimska Brödraskapets huvudorgan i Sverige.

Redan då visste S hur farlig denna infiltration kunde vara: Nalin Pekgul, tidigare ordföranden för S-kvinnoförbundet, skrev att de med Brödraskapet knutna organisationerna ”strävar efter att införa sharialagar i muslimska länder”. I europeiska länder vill man tillämpa dem genom att ”införa ett parallellsamhälle med egna skolor, egen sjukvård, egen äktenskapslagstiftning och egen arvsrätt.” Islamiska förbundet bör därför inte ses som en rättmätig representant för Sveriges muslimer, menade Pekul.

Allt detta bekräftar Egyptson i sin avhandling. Men har Socialdemokraterna lärt sig något på de tio år som gått sedan Omar Mustafa plockades bort? Svaret är: nej.

Skälet är den förhärskande ideologin – mångkulturen

Elisabeth Gerle påpekar att läroplanerna från 1970-talet talade om rätten för nyanlända ”att behålla sin kultur – Inte om integration där vi som samhälle behöver gemensamma mötesplatser. Skolan var tidigare en sådan plats, men har nu omdanats så att den ger möjlighet att undvika de andra.”

Från den tiden har i Sverige en aningslöshet härskat som ”uppmuntrat en mångkultur som lett till parallellsamhällen”, skriver Gerle som påminner om att hennes avhandling om global etik fick titeln ”Mångkulturalism för vem?”

Jag anar här en vilja från Gerle att gå tillbaka till den enhetsskola vi hade i Sverige fram till 1970-talet och som jag hade nöjet att gå i som elev.

Ja, det är lätt att bli nostalgisk. Och Gerle frågar: ”Kanske har friskolereformen skadat samhället mer än det Egyptson kallar brödraskapets infiltration?”

Men att se friskolor som huvudorsak till segregationen leder fel. Visst blir det galet om Muslimska Brödraskapet genom bulvanföreningar kan utöva huvudmannaskapet för skolor. Det är då flickor och pojkar kan undervisas olika, även om det är förbjudet enligt svensk lag.

Grundproblemet är att Sverige och svenskarna inte gjort upp med mångkulturen.

Skälet till att islamister kan bedriva islamistisk utbildning i Sverige även om det i lag är förbjudet beror på att alla tillsynsmyndigheter måste ta hänsyn till att mångkultur fortfarande anses vara något fint, gott och eftersträvansvärt. Då vågar svenska myndigheter inte upprätthålla svensk lag och stänga islamistiska skolor. Anklagelsen blir omedelbar: ”islamofobi!” Och schackmatt för islamisterna, medan det svenska förlorar.

Seder går djupare än lagar

Här har socialister och liberaler ett problem. De förstår inte att lagstiftning inte utgör det tyngsta handledningen i verkligheten. Det gör seder och traditioner. Och mångkulturen har gjort det tillåtet att bryta mot juridiskt gällande lagar. Mångkulturen har varit en starkare maktfaktor än lagstiftning om likabehandling.

Frågan är hur mångkultur så snabbt på 1970-talet kunde bli en sed i Sverige. Normalt växer seder fram under lång tid och blir synonymt med traditioner. Men seder kan uppenbarligen snabbt få fäste och bli överordnad lagstiftning. Ett viktigt vapen har anklagelser om rasism och islamofobi varit. Så fort dessa ord yppas, har svensk lagstiftning slutat gälla. Ingen svensk har vågat hävda svensk rätt när dessa ord använts. Och det har naturligtvis Muslimska Brödraskapet utnyttjat maximalt.

Mångkultur och målet om öppna gränser har sedan 1970-talet varit mycket starka idéer som inget av de gamla partierna orkade stå emot. Det är därför Sverigedemokraterna vuxit fram, ett parti som bildades just när dessa idéer nått total hegemoni över svenskt politiskt tänkande.

Om svensk offentlighet på riktigt tar avstånd från och förkastar mångkultur kan friskolor med olika huvudmän existera. Men om svensk offentlighet inte klarar denna uppgift, utan fortsätter se genom fingrarna med islamistisk infiltration i partier, föreningar och myndigheter, då är jag beredd att förespråka enhetsskolans återkomst. Då är det bara genom statligt monopol som den i demokratisk ordning lagstiftade likabehandlingen kan uppnås. Ett monopol för skolverksamheten kan inte islamisterna övervinna.

Men ska det verkligen behöva gå så långt? Elisabeth Gerle tycks anse det.