Det var den bästa Lördagsintervjun i P1 på många år, när redaktören och provokatören Chang Frick var gäst i programmet. Bästa betyget var väl att Aftonbladet fördömer att public service intervjuar andra än vänsterfolk.

Att Sveriges Radio som ”public service”-bolag med flera miljarder i skattebidrag bara intervjuar dem som tillhör vänsterkanten är Aftonbladets förhoppning. Och de får ofta rätt. Men nu är Aftonbladet förgrymmat över att en sådan högerprofil som Chang Frick fått komma till tals. SVT och SR måste ”omvärdera” detta farliga agerande. Dessa medier ska inte spegla hur svenska folket röstar i riksdagsval, utan endast rapportera vänsterkantens åsikter, budskap och världsbild. Public service ska vara vänsteraktivisternas propagandakanal.

Just eftersom de flesta etablissemang tycker just så, är det berömvärt att SR intervjuar Chang Frick. Man lyder inte diktaten om partiskhet och ensidighet.

Och intervjun i lördags blev både informativ och underhållande.

Frick utanför ramarna

Jag har känt Chang Frick i många år. Han skulle jobba för Samtiden när jag tog över 2016, men det blev tydligt att vi har olika arbetsmetoder och perspektiv i hur politik ska bevakas. Det blev inte många artiklar av Chang, men inga dåliga vibbar uppstod. Jag har full respekt för och uppskattar hans mer intensiva, tillspetsade och grävande metoder.

Samtal och diskussion om samhälle och politik måste föras på olika sätt, med olika metoder och på olika arenor. Själv ägnar jag mig åt analys, försöka dissekera samhällsorganisationen för att förstå mer om hur olika aktörer agerar och varför. Och vill delge läsare och tittare dessa beskrivningar och kommentarer.

Detta är alldeles för ”tråkigt” för många. För dem är Chang Frick ett utmärkt alternativ. Han går utanför ramarna. Älskar att provocera. Alla. Men gärna från höger mot vänster. Det är ju vänstern som har makten i alla myndigheter, alla medier, alla etablissemang. På det sättet är Chang Frick en av få i Sverige som faktiskt uppfyller det som i kulturdebatten brukar ges ett stort egenvärde, att ”provocera” makten.

Att skapa förståelse för tidens skeende

Detta sagt, så ser jag inte Chang Frick enbart som en provokatör. Han blottlägger ofta aspekter i tiden på ett träffsäkert sätt. Han är smart – det måste man vara om man ska provocera från höger i Sverige. Ett felsteg kan leda till att man blir fullständigt tillintetgjord.

Och man måste vara modig. Ta risker. Det var just ett sådant risktagande som ledde till att Chang Frick utfrågades i Lördagsintervjun – koranbränningen utanför Turkiets ambassad.

Här medger Frick att det var fel av honom att inte tala direkt med Rasmus Paludan innan han betalade dennes demonstrationstillstånd på 320 kr. Paludan gick inte med på Fricks idé om att bränna en turkisk flagga skändad på samma sätt som Carl Johan De Geer 1967 skändade den svenska flaggan med könsord.

Frick ville spela vidare på dockhängningen, som var vänsteraktivisters provokation mot Turkiet. Men när Paludan brände en koran blev det istället en provokation mot muslimer generellt. Det var inte Fricks avsikt. Och han får frågan om han inte borde förstått vad Paludan skulle göra, vilket är något han medger. Men det är sådana risker som aktivistiska och kreativa personer som Frick måste ta. Det kan bli så att ett annat intryck ges än det man avsett.

Här var Frick helt öppen och medgav misstag. Det är också befriande att höra.

Men varför alls provocera?

Själv älskar jag hårda, raka debatter med rationella sakargument där folk får ta ansvar för vad de tycker och har gjort. Det är så jag tror man kan komma framåt. Även om man aldrig kommer att hålla med varandra, kan man iallafall respektera meningsmotståndarna mer om man förstår hur de prioriterar och resonerar. Jag blir dock obekväm när man medvetet är ute efter att såra folk.

Provokationer är ju just det, att med originella metoder såra folk snarare än lösa motsättningar. Men provokationer måste vara tillåtna, eftersom de är yttrandefrihetens yttersta utpost. (I kulturkretsar hyllar man ju provokationen, även om man aldrig någonsin vågar använda den mot annat än ofarliga företeelser vilket för mig bevisar kulturetablissemangens fega falskhet.) Om man börjar inskränka rätten att provocera, då sitter snart andra åsiktsuttryck löst. Därför försvarar jag koranbränning, även om jag inte skulle göra det själv.

Att stå för principer när andra undergräver dem

Så här motiverade Sveriges Radio Lördagsintervjuns gäst: ”Alternativmedieprofilen Chang Frick betalade tillståndsansökan för koranbränningen utanför Turkiets ambassad, en aktion som fick svenska Natoprocessen att tvärbromsa. Hur ser han på den konsekvensen?”

Intervjun blev en perfekt illustration av hur lätt Sverige tar på egna grundlagar när de ställs på sin spets. Hur ansvarstagande blir till underkastelse. Programledaren Johar Bendjelloul gjorde rätt som ställde tuffa frågor som ekon av statsmaktens önskan om att folk ska hålla käft när utländska aktörer pressar Sverige.

Chang Frick försvarade konsekvent sitt agerande.

– Om det är så att vi behöver sätta yttrandefriheten på undantag därför att vi måste hantera en kränkt sultan nere i Ankara, då kunde regeringen gått ut med att just nu så ska vi låtsas att vi har demokratiska fri- och rättigheter, men egentligen har vi inte det för att vi kan kränka idioten i Ankara, säger Frick.

Hit når sällan svensk debatt – att väga samman principer med konkret handlande. Här fick Frick chansen att klargöra att vi är många som inte delar prioriteringarna som statsledningen gör, när de – som tidigare utrikesministrarna Jan Eliasson och Carl Bildt – går ut och säger att svenskarna måste avstå från sina grundlagsenliga friheter så att Erdogan inte blir arg.

Men ska vi verkligen avstå yttrandefriheten för att göra Erdogan till vinnare? Men om det kostar Nato-medlemskapet? Ja, då är Nato en så unken organisation att vi kanske borde avstå från att bli med där. Men jag är övertygad om att västländerna ser till att pressa fram en ratificering från Turkiet – dockor, PKK-flaggor och koranbränningar till trots. Nato är ett västligt samarbete och det kan inte ligga i det samarbetets intresse att införa diktatoriskt åsiktsförbud i medlemsländerna.

Tafflig svensk Natodebatt

Svensk mediebevakning av Natofrågan har varit tafflig. Det är Nato som behöver Sverige mer än Sverige behöver Nato. Sverige har ingen anledning att sälja ut någonting av vår demokrati.

Med Chang Frick hamnade perspektiven i ett rimligare ljus.

Därmed blev Lördagsintervjun något så ovanligt som ett mer heltäckande samtal om Sverige, Turkiet och yttrandefriheten.

*

Läs intervju av mig i Dagens Nyheter: Chang Frick får fortsatt förtroende av webbkanalen Riks.