I kulturpolitiken heter det att politikerna inte ska lägga sig i. Det är en absurd tankefigur som vänsteraktivisterna skapat för att kunna fortsätta dominera i de skattefinansierande budgetarna.
Vi som ser att kungen är naken har varit ganska få. Men nu inser fler att skattemedel aldrig kan fördelas utan att politiker – alltså svenska folkets representanter – har yttersta ansvaret över hur dessa fördelas och till vad.
I liberala Ystads Allehanda ställs frågan: ”När ska andra betala med sin frihet för din frihet?” Ledarskribenten Petter Birgersson skriver: ”Att politiker inte ska lägga sig i verksamheter som betalas med skattepengar är i sig en självmotsägelse. Det är därför vi har politiker, för att de ska se till att de pengar medborgarna betalar in i skatt används på rätt sätt.”
Fri konst är fri från skattemedel
De som skriker högt om att ”konsten ska vara fri” måste ta konsekvensen av denna ambition och skaffa sin finansiering på frivillig väg. Genom försäljning till kulturintresserade eller privata insamlingar. Då kan vi tala om fri konst.
Den kultur som finansieras via skattemedel är inte fri. Den är underställd demokratiska villkor, där folkets representanter är ansvariga för hur pengarna används. Ett grundvillkor är naturligtvis att inte endast vänsteraktivister ska tilldelas offentliga kulturmedel.
Hycklande kulturkretsar
Inom kultursektorn finns ett omfattande hyckleri, i åtminstone tre avseende.
1) De som vill provocera är naturligtvis fria att göra det – med egen, privat finansiering. Det blir larvigt när de som vill uppröra och chockera springer hem till mamma och pappa, alltså politikerna, och vill få betalt för att provocera dem.
2) Provokationerna från dagens kulturvärld är ju synnerligen selektiva. Man provocerar gärna kristna och svenska fenomen, men aldrig muslimska. Att håna kristendomen har ju inte varit provokativt (utan snarare norm) sedan 1968. Däremot undviker man kategoriskt att provocera islam, den religion som skulle behöva lära sig att pluralism är nyttigt för ett samhälle. Varför? Jag skulle säga en kombination av feghet och de låga förväntningarnas rasism. Man tror inte muslimer kan lära sig att uppskatta provokation, humor och satir. Eftersom kulturlivet visat att man är selektiv borde det vara diskvalificerade från att avgöra hur offentliga medel används.
3) Skattefinansierad konst, kultur och trivsel borde istället för provokation sträva efter att ge uttryck för det som skapar sammanhållning och tydliggör den gemenskap vårt demokratiska samhälle är. Mer borde satsas på föreställande konst som hyllar det strävsamma, det plikttrogna, det hederliga.
En favorit för mig är statyn Rälsbärarna i brons och granit av Torsten Fridh, som står utanför järnvägsstationen i Kiruna (bilden ovan).
Uppbygglig konst
Skälet till att jag älskar ”rallarstatyn” (som den kallas i dagligt tal), är att den påminner oss om hur Sverige blev rikt: genom hårt arbete. Konstverket hedrar dem som gjort vårt välstånd möjligt. Hela vårt samhälle blir mer förståndigt om fler har dessa historiska referenser med sig. Det är konstruktivt och uppbyggligt. (Och kanske provocerande för dem som vill leva på bidrag och parasitera på andra.)
Jag tror det vore en smart uppdelning, att offentliga konsten visar det uppbyggliga, det historiska, det som skapar sammanhållning i befolkningen. Allt medan privatfinansierad konst står för provokationer och ifrågasättande av samhället.
Då kan man uppnå det Birgersson efterfrågar: ”Andras frihet bör man också tänka på när man talar om sin egen.”