Kulturkrigsfrågorna har aldrig varit oviktiga, skrivs det något oväntat på DN:s ledarsida. Vänsteraktivister och liberaler brukar ju alltid fnysa åt frågor som handlar om människors vardag. Nu kommer en nyanserad analys, som dock missar att kompromisser i kulturkrigets sakfrågor hela tiden erbjuds av konservativa.
I sin senaste kolumn skriver Andreas Johansson Heinö: Den som tror att kulturkriget är oviktigt har inte förstått någonting.
Debatter om statyer, pronomen, luciatåg, svenska flaggor och drag queens på sagostunder med barn är inte lättviktig symboler, utan tvärtom oerhört centrala. Heinö skriver:
”Jo, visst handlar det om symboler. Men de är symboler för något som är viktigt av egen kraft. En debatt om sagostunder på ett bibliotek är egentligen en debatt om vilka värderingar som ska vara normerande i offentligheten. En debatt om böneutrop är egentligen en debatt om hur synliga minoriteter kan vara utan att majoriteten känner sig hotad.”
Kan kulturkrigets stridsfrågor vara annat än digitala?
Så det är bara för vänstern att acceptera att kulturella konflikterna finns. Heinö menar att det hårda tonläget delvis beror på att de är svart/vita, digitala, ja eller nej. Kompromisser är enklare i ekonomiska frågor där man kan låta alla vinna något. Det var därför det inte blev ”klass mot klass”-krig i Sverige.
Heinö efterlyser modererande röster i kulturkrigsfrågor, men ”de flesta från S till M har duckat”. Därför har Sverigedemokraterna och, som han skriver, ”populistiska vanföreställningar om oförsonliga motsättningar mellan kulturelit och folklig kultur” fått definiera kulturkriget.
Han lägger till: ”Även till vänster har radikala rörelser haft ett oproportionerligt inflytande över agendan, inte sällan med myndigheter eller offentligt finansierade institutioner som plattform.”
Slutsatsen är att sakfrågorna i kulturkriget inte är polariserande, men blir det då de röster som befinner sig i mitten smiter undan från att jämka samman olika perspektiv, så som man gör i ekonomiska fördelningsfrågor.
Konservativa villiga att kompromissa, men inte DN
Jag tycker inte Heinö är helt ute och cyklar. Det finns naturligtvis mellanlägen. Och jag vill påstå att Sverigedemokraterna inte alls är radikala, sett till sakfrågorna.
Att exempelvis avvisa slöjor i skolor och för dem som är i offentlig tjänst, är ju inte att förbjuda slöjor. Det är att visa kompromissvilja som skapar respekt, både för dem som inte är muslimer och inte vill bli påmind om att man möter en muslim när man har ett ärende med den religiöst neutrala svenska staten, och muslimer som vill bära slöja. Kompromissen är att kvinnor kan bära slöja när de är lediga och inte uppfyller någon offentligfinansierad uppgift.
Men detta kompromisstänkande anses av kultureliten, inte minst DN, som extremism gränsande till nazism. Och eftersom kultureliten dominerar i medier och myndigheter framställs den konservativa kompromissen som extremism. Även om det sakligt sett är kulturvänstern (inkl DN) som är extremister och inte är villiga att kompromissa.
Detsamma gäller sagostunder för barn med drag queens. Ingen Sverigedemokrat vill förbjuda fenomenet, men man vill inte att det ska ske i skolor och offentligfinansierad verksamhet. De föräldrar som vill ha den sortens sagostunder borde gå till föreningar och tillställningar som är frivilliga och inte betalda av skattemedel. Se där, ännu en kompromiss från konservativa. Men vad säger kultureliten? HEMSKT att någon är emot drag queens överallt! Återigen är det kultureliten som är totalitär och helt saknar respekt för andras liv och leverne.
Likt så många i etablissemangen lever Andreas Johansson Heinö också i en smal åsiktsbubbla – utan att han inser det. Han tycker sig vara tolerant och öppen, men skriver i en tidning som är totalitär i sitt fördömande av dem som man inte håller med.
Därav kulturkriget.
Sluta försöka pracka på folk sånt de inte vill ha
Det är inte konservativa som har ”vanföreställningar” eller är ”oförsonliga”. Det är kulturvänstern (inkl DN) som är dominant och kräver att andra ska lyda deras subjektiva påhitt om vad som är rätt och riktigt. Ingen vill förbjuda drag queens, men sagostunder för skattepengar är något annat än att vara tolerant. Det är att köra ner en viss livsstil i halsen på andra, som inte har någon skyldighet att vara intresserade av den.
Kulturkriget beror på att vänstern vill styra hur andra ska leva och vad de ska tycka. Det är allt annat än ett demokratiskt sinnelag.
Här har Heinö en stor och viktig uppgift i att folkbilda kulturvänstern i att kulturfrågor är sakfrågor där man kan kompromissa. Och att det är konservativa som hittills visat vilja att göra det, medan vänstern tar till totalitära tankemodeller och ska tvinga på andra sina fixa idéer – så som vänstern så ofta gjort genom historien.