Om man inte vill se faktaspäckade dokumentärer finns det faktiskt några serier i streamingtjänsterna man kan se som tidsfördriv med viss behållning.
RECENSION. Det är inte lätt att finna något intressant att titta på i den enorma mängd lättviktiga serier som fyller de kommersiella streamingtjänsterna, och för den delen gamla vanliga SVT och TV4. Det känns som bortkastad tid. Eller som förolämpningar i deras försök att indoktrinera tittarna i vänsterpropaganda.
Kanske är det för att söka tröst som jag gillar verklighetsanknutna serier som avhandlar svårigheter och risker. Karaktärerna i serierna bekräftar då att man själv har ett rätt hyggligt liv. Det kunde varit mycket värre.
Här är fem serier jag gärna rekommenderar.
5. CSI: Vegas (Viaplay)
En uppföljare till den 16 säsonger(!) långa ”CSI” har startat och den erbjuder förvånansvärt bra underhållning, som så mycket av det producenten Jerry Bruckheimer är involverad i. Här vävs de gamla huvudkaraktärerna, som Gil Grissom (William Petersen), Sara Sidle (Jorja Fox) och David Hodges (Wallace Langham), in i handlingen tillsammans med nya huvudrollsinnehavare.
Man vet vad man får: effektivt berättade brottsutredningar utifrån ett kriminaltekniskt perspektiv.
4. White Lotus (HBO)
En besynnerligt härlig serie om mellanmänskliga relationer som utspelar sig på lyxhotell nära havet – säsong ett på Hawaii och säsong två på Sicilien. Både gästernas och personalens relation speglas på ett originellt vis. Mellan äkta par, mellan föräldrar och vuxna barn, mellan singlar som möts. Och mellan de rika gästerna och lokalbefolkningen.
Sådant brukar ofta bli pinsamt larvigt eller fullständigt utan trovärdighet. Men här lyckas manusförfattaren och regissören Mike White fånga både det komiska och tragiska i människors agerande. Han förstärker berättelsen med lekfullhet i både bildsättning och musik.
Jag ser att många i svenska PK-vänstern har svårt för serien och kallar den både tom och antifeministisk, men det beror på att de bara ser människor som schabloner – vilket är fördomsfullt – och inte tar till sig handlingen som driver med allt det.
Första säsongen har en extra krydda eftersom den för mig har vibbar av legendariska Fawlty Towers, men i helt egen, mer subtil ton och inramning.
3. Mindhunter (Netflix)
Under hösten har förhoppningar växt om att en tredje säsong trots allt ska komma. I de två säsonger som finns att se får vi följa hur FBI-agenter på 1970-talet, mot chefernas vilja, bygger upp kunskap om seriemördare för att skapa personliga profiler så att de kan jagas effektivare.
Att använda intellektet i jakten på mördare skapar en särskild spänning som regissören David Fincher fångar på ett ypperligt och unikt sätt. Inspelningen av en tredje säsong stoppades av Netflix då Fincher var upptagen i flera andra projekt och kostnaden att återskapa 70-talsmiljöer ansågs för dyr i förhållande till antalet tittare. Men nu vill Fincher fortsätta och Netflix behöver högkvalitativa serier för att få prenumeranterna att stanna. Det räcker inte med billiga och politiskt korrekta blaha-blaha-serier.
2. Narcos Mexiko (Netflix)
I tre säsonger byggde Narcos på verkliga händelser kring de colombianska knarkkartellerna. Uppföljaren handlar om knarkkartellerna i Mexiko, också i tre säsonger. Och uppföljaren är faktiskt strået vassare. Tätare i berättelsen om intrigerna mellan de regionala gängen, polisen, politikerna, armén, colombianerna och ”gringos” (USA:s federala myndigheter).
Båda serierna har samma signaturmelodi – den bästa jag hört och aldrig hoppar över: Tuyo av Rodrigo Amarante. Den fångar latinamerikansk stämning om kärlek och tragedi på ett underbart vis.
Våldet är besinningslöst, men mitt i alltihop förklaras logiken bakom hur det kan gå så illa. Hur all mänsklig värdighet ersätts med nihilistisk egoism och prestige. Här visas hur absolut livsfarlig korruption är för ett samhälle där polis och politiker blir del av brottsligheten. Tyvärr finns tendenser idag om att Sverige är på väg ner i ett sådant blodigt träsk.
1. Yellowstone (Sky Showtime/Cmore)
Aldrig har Kevin Costner varit så bra som i rollen som ranch-ägaren Dutton: Han ser till att bevara det traditionella livet på landet – med järnhand. Här beskrivs konservativa värderingar med självklar pondus, samtidigt som man inte försitter chanser att håna Los Angeles och New Yorks storstadsliv.
I femte säsongen filmas det mest trovärdiga slagsmålet mellan kvinnor som jag sett. Men huvudkonflikten råder mellan dem som vill bevara det traditionella lantlivet och dem som vill expandera, bygga kommersiella hotell och flygplatser för att locka turister. Våld är alltid närvarande, som i traditionella västernfilmer.
Serien har sådant självförtroende att man låter panoramabilderna på det storslagna landskapet i Montana med dess berg, ängar, skogar och vattendrag tala – utan repliker.