I bananrepubliker brukar det vara vanligt med kompensationer hit och dit, fram och tillbaka. Inte minst eftersom det ökar möjligheterna till korruption och att mjölka staten på pengar. Vi har inte haft denna typ av kompensationer genom återbetalning i svensk politik tidigare. Och det borde vi se till att slippa framöver.

Idag onsdag lade Svenska kraftnät fram sitt myndighetsförslag om hur företag ska kompenseras för de höga elpriserna förra vintern. Företag och föreningar ska i elområde 4 (Skåne och Blekinge) kunna få tillbaka 79 öre per kWh man förbrukade och i elområde 3 (Göteborg-Stockholm) ska få tillbaka 50 öre per kWh man köpt under perioden oktober 2021 till september 2022.

Elområde 1 och 2 (mellan- och nord-Sverige) får ingenting eftersom elpriset i norr var betydligt lägre under den period som elstödet omfattar.

Den ändring som är gjord för att följa EU:s statsstödsregler är att inget bolag eller förening kan få tillbaka mer än 22 miljoner kr.

Eftersom den här typen av schackrande med inbetalningar och återbetalningar inte skett förr, vill Svenska kraftnät att någon annan än dem sköter transaktionerna av pengarna. Därför är det fortsatt oklart när föreningar och företag får tillbaka pengarna.

Engångslösningar är urusla

Den här typen av politiska nödlösningar får inte bli det nya normala. Så mycket tid av politiker, medier och opinionsbildare har gått åt till rent trams. Man har grälat om datum för beslut och vilka modeller som ska användas, om att det är orättvist att de som konsumerar mer får lika mycket som småkonsumenter.

Ingenting av detta hade behövt ske om Sverige haft ett stabilt elnät med stabila elproducenter. Så som det varit i hundra år, men slutat vara sedan de rödgröna avvecklade hälften av alla kärnkraftsreaktorer – utan att först se till att ordna annan planerbar elproduktion.

Elstödet visar att om politikerna tappar bollen, så uppstår inte bara ett problem – i detta fall el i ledningarna – utan också en mängd följd problem – som här: behov av att återbetala pengar för den el kunderna har köpt.

Kompetenta och stabila politiker

Jag är helt övertygad om att varken Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman eller Olof Palme hade tillåtit elsystemet att braka samman på det sätt som nu skett.

Varför? Jag tror deras erfarenhet av andra världskriget, även om de alla tre bara var ungdomar då (Thorbjörn var 19 år när kriget slutade 1945, Gösta 34 år och Olof 18 år), gav dem en djup insikt om att ett samhälle måste vara robust och ha omfattande beredskap om något oförutsett skulle hända.

De som låtit elsystemet braka samman tillhör alla generationer som är uppvuxna långt efter kriget.

Man förstod inte vad beredskapskapacitet var för något. Varför bygga system som är mer robusta än det absolut nödvändigaste? Det kostar ju bara pengar, som vi kan konsumera upp genom politiska löften, istället för lägga på tråkiga investeringar.

Och så länge allt fungerar som det är tänkt, uppstår inga problem. Det var därför Miljöpartiet kunde fira med tårta efter att varje kärnkraftsreaktor lades ner. ”Titta! Vi har ström även efter reaktorn stängts!!”

Men livet och verkligheten blir aldrig som man tänkt sig. Oförutsedda händelser inträffar. Det visste politikergenerationen som växte upp med världskrig.

Beredskap är att tänka efter före

Och nu får alla dem som skrutit med hur enkelt det varit att stänga ner fungerande elproduktion äta upp sin hållning och får den beskriven som inkompetent, naiv och skadlig för landet.

För vad var det som hände? Jo, vindkraften kunde inte erbjuda den nya el som krävdes, iallafall inte hela tiden. När det inte blåser spelar det ingen roll hur många miljoner vindsnurror man byggt – ALLA stå stilla.

Men borde inte till och med miljöpartister kunnat räkna ut detta? Jo, men man saknade insikten om att man inte bara kan räkna med genomsnitt och man funderade inte över vad det innebär att Tyskland samtidigt avvecklar sin elproduktion. Och man hade ingen beredskap för tanken att Putin skulle stänga av gasen till Europa.

Plötsligt stod man där med rumpan bar.

Tänkte inte på det!

Ett samhälle kan inte agera som en individ

Jag tror att många i dagens politikergenerationer ser på politik som de ser på sitt eget individuella agerande. Om något tar slut, är det ju bara att gå ut och köpa. Enkelt!

Tills man, som statsrådet Anders Ygeman (S) upptäcker att det inte bara var att gå ut på internationella marknaden och köpa många miljoner munskydd och annan skyddsutrustning när coronapandemin väl satt fart. Det var nämligen så Ygeman sa på Folk och försvars konferens 2017, när han fick frågan hur Sverige skulle klara en pandemi.

Dagens politikergenerationer saknar förmåga att se vad kriser faktiskt kan ställa till med. Och hur viktigt det är att man förbereder sig på flera olika sätt. Robusta system som håller för påfrestningar är det viktigaste – även om det naturligtvis kostar pengar. Beredskap för hur man ska göra om systemen ändå kraschar är det näst viktigaste. Förberedelser för alternativa lösningar kräver också stora resurser.

Men detta är åtgärder som varken marknadsekonomin eller enskilda individer kan ordna på egen hand. Därför borde detta tillhör statens och politikens kärnuppgifter. Inte som fram till nu, skötas med vänster hands lillfinger – om ens det.