Under alla borgerliga regeringar i modern tid har kulturen lämnats till vänstern. Nu är Sverigedemokraterna garanten för att de borgerliga faktiskt vågar föra icke-socialistisk kulturpolitik.
Under första borgerliga regeringsperioden efter andra världskriget, 1976-82, var man så upptagen med ekonomiska kriser och kamp mot löntagarfonder, att man inte hade krafter över att reformera kulturpolitiken. Under andra borgerliga regeringen 1991-94 blev det också lågkonjunktur och kronförsvaret ledde till 500 procents ränta. Krispaketen avlöste varandra och krafter fanns inte att ta itu med kulturens vänstervridning.
När de borgerliga väl under regeringstiden 2006-14 klarade av att hantera finanskrisen, ja, då fanns inte modet och viljan att ta itu med vänsteraktivismen i kulturpolitiken.
Fjärde gången gillt?
Nu har en borgerlig regering en fjärde chans att utmana vänsterhegemonin i kulturpolitiken. Och nu har man en vakthund i form av Sverigedemokraterna som inte tyst kommer att acceptera ännu en kapitulation av de borgerliga.
Detta skrämmer naturligtvis dem som sitter på alla privilegier och tar emot miljardregnet av skattemedel utan att tidigare blivit ifrågasatta.
Tidöpartierna är redo att åtgärda det faktum att den offentliga kulturen har blivit politiserad. I realiteten innebär det att sådant som normkritik, intersektionalitet och genusdoktriner hos kulturinstitutionerna inte längre tas för givna. Regeringen har börjat ändra i flera institutioners regleringsbrev.
Inte utan SD
Fredrik Haage skriver ledare under rubriken En borgerlig idé om kulturen? i Smålandsposten: ”Även en ’normal’ moderatledd regering skulle rimligtvis vilja komma till rätta med den ideologiska styrning av kulturlivet som den rödgröna regeringen etablerat. Vad som sker är inte resultatet av en Sverigedemokratisk påverkansoperation utan iscensättandet av en borgerlig kulturpolitik.”
Nja, utifrån vad tidigare borgerliga regeringar (inte) mäktat med överskattar nog Haage vad som skulle hänt utan Sverigedemokraterna, ett inflytande som naturligtvis inte är det Haage ironiskt kallar ”påverkansoperation” utan ett demokratiskt inflytande från var femte väljare här i landet.
Men Haage har rätt i sin slutsats: ”Darrar [regeringen] i stället på manschetten och påskiner att man [i omläggningen av kulturen] är nödd och tvungen härtill, har man lämnat en värdefull ideologisk present till Sverigedemokraterna.”
Så är det. De borgerliga måste sätt ned foten och inse att snacket om ”armlängds avstånd” inte tillämpas av vänstern och att skriken om ”Ungern” är antidemokratiska. Vänstern ska inte ha hegemoni på kulturpolitikens resurser. De ska fördelas till många fler än vänsteraktivister.