Nära 30 år efter att 852 människor dog i fartygshaveriet har myndigheterna tagit uppgiften på allvar att kartlägga orsaken till katastrofen. Men ännu återstår den viktiga frågan om varför fartyget sjönk så snabbt.

KOMMENTAR. Den nya haverikommissionen visar större öppenhet än den förra och erkänner nu sådant den tidigare förteg, som att M/S Estonia bara hade rätt att färdas i kustnära vatten och att fartyget inte var sjövärdigt.

Delrapport som haverikommissionerna i Sverige, Finland och Estland presenterade igår medger också att någon inspektion av bogpartiet aldrig utförts och därför blev felaktigt certifierat.

”Om man följt regelverket är det sannolikt att den här olyckan inte hade inträffat”, säger haverikommissionens ordförande Jonas Bäckstrand till SR. Det är raka motsatsen till vad den första haverikommissionen meddelade.

Inga bevis på kollision eller explosion

Bäckstrand säger samtidigt att det inte finns spår som bevisar att en kollision med ett annat fartyg och inga tecken på en explosion vid fartyget Estonias förlisning. Antingen har något sådant inte inträffat eller så har man missat sådana bevis. Denna gång har man iallafall sökt efter dem.

Den nya haverikommissionen har också – nära 30 år efteråt – för första gången låtit överlevande vittna om händelseförloppet på fartyget.

Gamla synder svåra att läka

Viktiga steg i rätt riktning har alltså tagits. Men man slås av hur utomordentligt inkompetent och prestigefull den första haverikommissionen var direkt efter att M/S Estonia förliste 28 september 1994.

Sjöfartsverket ljög om allt. Försökte mörklägga hela katastrofen.

Varför ansvariga i Sverige intog denna hållning är obegripligt. Det är deras smusslande som resulterat i många teorier om vad som faktiskt hände.

Och en avgörande fråga återstår. Estonia sjönk mycket snabbt. Frågan är varför? Det snabba förloppet är väldokumenterat. Fartyget försvinner från radarskärmarna cirka 55 minuter efter att den första smällen hörts.

Detta förlopp behöver nu en hållbar förklaring.