Turkiets president Erdogan har från första stund, långt innan Paludan kom in i bilden, sett Sveriges ansökan som en karamell som han tänker suga på så länge det nånsin bara går. Hans trams kan inte fortgå i all evighet, skriver riksdagsledamot Jessica Stegrud.

Jag har aldrig bränt koranen, varken hemma eller i offentligheten, och jag tänker inte göra det framöver heller. Jag ritar inte rondellhundar och jag avbildar inte Jesus som homosexuell.

Offentlig bokbränning är en historiskt belastad handling och jag kan avvisa alla spekulationer om att Sverigedemokraterna skulle ligga bakom koranbränningen utanför turkiska ambassaden.

Med detta sagt, är jag beredd att försvara rätten att utföra dessa handlingar? Ja. Ja. Och ja. Detta är inget vi kan kompromissa om. Det finns helt enkelt ingen gråzon och jag kommer aldrig uppmana till självcensur.

Vi har gjort upp med religiös fundamentalism

Yttrandefriheten är en grundpelare i det västerländska samhället och något som vi bär med oss sedan århundraden. Vi har haft vår uppgörelse med kristen fundamentalism och vi har förpassat religionen till den privata sfären och vi kan utan risk för liv och lem kan peka finger åt både påven, Luther och ärkebiskopen. Om vi behöver ta en rond till mot radikal islamism så ska vi göra det.

Rasmus Paludan är ingen stor samtida tänkare och just nu verkar han vara lite illa till mods över situationen han satt sig själv i. Det förstår jag. Hotbilden mot hans person är just nu inget att leka med. Frågan är vad vi andra borde lära av det?

Oavsett hans avsikter så har händelsen som han anstiftat satt fingret på en öm punkt. Stora delar av den muslimska världen tolererar inte vår yttrandefrihet. Muslimsk lättkränkthet kan uppenbarligen också ruska om självaste statsministern och få honom att twittra om sin sympati för upprörda muslimer. Hur hamnade vi här?

Sveriges allierade finns i väst

Det säkerhetspolitiska läget är både aktuellt och känsligt, låt mig därför stanna upp vid just den aspekten av detta. Sverigedemokraterna – liksom en stor majoritet av våra väljare – står bakom Sveriges NATO-ansökan. Sveriges allierade finns i Oslo, Köpenhamn, London, Washington – och Helsingfors – och väst har anledning att flytta fram sina positioner som svar på rysk aggression, imperialism och krigsbrott.

Det är ju den västerländska demokratiska nationalstaten och dess institutioner som vi ska försvara med alla medel, mot både inre och yttre fiender. Kan vi då göra avkall på en av våra främsta grundpelare, yttrandefriheten? För mig är svaret ett glasklart nej.

Erdogans svepskäl

Det är i dagsläget Erdogan som står i vägen för svenskt NATO-medlemskap. Koraneldandet och den symboliska dockan utgör två svepskäl bland andra att obstruera processen. Erdogan har från första stund, långt innan Paludan kom in i bilden, sett Sveriges ansökan som en karamell som han tänker suga på så länge det nånsin bara går. Att detta från svensk sida hanteras med diplomati är normalt och professionellt och jag förstår att mycket står på spel, men anpassligheten måste ha en gräns.

Sverige tar med sig militär kompetens och sitt strategiska läge in i NATO. Om detta skulle fördröjas av Erdogans förakt för västerländsk yttrandefrihet och spelade lättkränkthet så får det väl anstå några månader då. Krigshotet mot Sverige är inte akut och jag kan inte tänka mig att USA låter det här tramset fortgå i all evighet.

Sveriges försvar är inget särintresse

Vi i Sverigedemokraterna har från första början stått för ett starkt svenskt försvar, även när det var impopulärt. Sverigedemokraterna var det enda partiet i Riksdagen som protesterade när Moderaterna och Fredrik Reinfeldt – med en viss Ulf Kristersson i regeringen – betraktade försvarsanslagen som ett särintresse och en budgetregulator. Vänstersidan ska vi bara inte tala om. Där har nedrustningsaktivister och USA-hatare huserat så länge vi kan minnas. Det är bara kriget i Ukraina som har fått dem att hålla lite låg profil det senaste året. Så sent som 2010 skänkte Vänsterpartiet pengar till pro-ryska separatister i Ukraina.

Svensk demografi inkluderar numera en månghövdad skara muslimer. Vissa av dessa är yttrandefrihetsfientliga och kastar mer än gärna grus i maskineriet för våra NATO-ambitioner, vilket självaste statsministern måste förhålla sig till.

Detta är ju knappast Sverigedemokraternas ansvar att det har blivit så. Vi sätter Sverige främst och kommer att fortsätta att göra det.

Jessica Stegrud
Riksdagsledamot (SD)