Om man så här efter helgerna anlägger ett lite längre perspektiv på svensk politik är det lätt att skönja två betydande förändringar: Socialdemokraternas snabba minskning och Sverigedemokraternas kraftiga tillväxt.

I socialdemokratiska Folkbladet frågar sig Widar Andersson: Hur gick det till? Och han ger ett mycket konkret svar: Omfamningen av tiggeriet var största misstaget.

Visst kan man se det som en lokal och fjuttig fråga. Men Andersson ger ett vasst svar på varför tiggeriet är något större – en konkret och synlig symbol för det svenska förfallet.

Han skriver: ”När tusentals människor från andra EU-länder började tigga och bo på gatorna över hela Sverige så lät Socialdemokraterna det ske. Partiet som vunnit sina lagrar på att mönstra ut tiggande och välgörenhet ur folkhemmet för att ersätta det med ’det skötsamma och beskattade arbetets primat’, det partiet tycktes numera betrakta tiggande som ett identitetspolitiskt korrekt uttryck för fattigdom. I svenskarnas ögon blev tiggandet emellertid ett uttryck för ett samhälle som vi inte vill ha och som de äldre inte ville tillbaka till. Men endast SD var emot.”

Jag instämmer till hundra procent i den analysen. Det här skulle också kunna vara min förklaring till att jag övergav mitt stöd till den andra gamla politiska halvan, de borgerliga partierna, och sympatiserar med Sverigedemokraterna. Också de borgerliga övergav den svenska arbetsmoralen för att inta en fjantig, obegåvad och feg tolerans för allt.

Man står inte upp för att ett civiliserat samhälle behöver normer och moral. Folk ska arbeta, få vård eller lämna landet. De ska inte leva på gatan.

De gamla partierna har övergivit ordning och reda för att omfamna kaos, anarki och dårskap (inte öppet men genom sin tolerans för dåliga attityder och teorier om ”lågaffektivt bemötande”).

Det är därför vi inte bara ser tiggeri utan klan- och gängkriminalitet ta över samhället. De gamla partierna bryr sig helt enkelt inte om lag och ordning. Det är viktigare att visa sympati för främlingar, hur illa de än sköter sig. Det är därför varken våldtäktsmän eller uppviglarna till korankravallerna blir utvisade, trots deras bevisade våldsbrottslighet.

De gamla partierna struntar i att statens absoluta kärnuppgift är att ge medborgarna trygghet. Dessa partier, både till vänster och höger, har månat mer om sin image som toleranta och öppna. Det må man göra som privatperson, men när politiker och partier avvecklar respekten för normer och laglighet, då är nationen mycket illa ute.

Och det är – fortfarande – bara ett parti som tar detta på allvar.

Här ligger hela förklaringen till att det partipolitiska landskapet i Sverige ändrats så kraftigt på mindre än tjugo år. Och de flesta gamla partier har fortfarande inte fattat det. Så utomordentligt sorgligt. För landet.