Tidöavtalet kommer att finnas med när landets historia skrivs, så banbrytande är det. Men frågan är om det kommer att ses som framgångsrikt eller misslyckat. De tidigare December- och Januariöverenskommelserna blev ju mer eller mindre fiaskon.
Uppmärksamheten blev stor när Tidöavtalet presenterades 14 oktober. Det hade slutförhandlats föregående helg på Tidö slott i Västmanland. Det blev ett 60 sidigt dokument om gemensam politik på flera centrala politiska områden.
Avtalet skiljer sig från tidigare överenskommelser genom att de deltagande partierna är eniga om riktningen på politiken. Men partierna vill gå olika långt. Sverigedemokraterna föreslog de flesta punkterna inom migrations- och kriminalpolitiken som ingår i avtalet, medan främst Liberalerna haft invändningar mot vissa förslag.
Andra vallöften har dominerat
Tidöavtalet har hamnat i skuggan de sista månaderna av 2022, eftersom det innehåller genomgripande förändringar som kräver lagstiftningsarbete innan något konkret händer.
Istället har vallöften om elstöd och sänkning av bränslepriserna vid pump hamnat i fokus. Där har regeringssidan anklagats för svek eftersom man inte så snabbt som vissa väljare önskat, kunnat genomföra de förändringar som utlovats.
Regeringen har därmed enligt många startat svagt.
Långsiktiga förändringar
Den otålighet som opinionen präglas av – till viss del frammanad av S, även om de skulle höjt bränslepriserna om de vunnit valet – behöver inte bli något problem inför valet 2026 om man väl får elstödet på plats och bränslepriserna sänks kommande år.
Kritiskt är dock att Tidöavtalets långsiktiga kursändringar faktiskt blir av. Migrationen måste minska och integration tvingas fram så att nyanlända bidrar till välfärden, inte utgör en belastning. Betydligt tuffare tag måste märkas inom kriminalpolitiken. Många fängelser måste byggas och tusentals kriminella låsas in på längre tid. Detta för att skapa ökad trygghet och insikt om att kriminalitet inte lönar sig.
SD i ”värmen”
Bland medietyckarna är man inte så intresserad av dessa sakpolitiska förändringar, utan fullt upptagna av relationslekarna mellan partierna. Exempelvis har DN publicerat en lång artikel om statsministerns nye statssekreterare PM Nilsson, som gått från att vara politisk redaktör på Dagens Industri.
PM Nilsson beskrivs som en arkitekt bakom en strategi om att släppa in Sverigedemokraterna i ”värmen”.
I artikeln frågar DN: ”Kan PM Nilsson forma en ’berättelse’ som bringar långsiktig fred mellan samarbetspartierna? Det hör till Nilssons arbetsuppgifter att identifiera vart respektive parti är på väg och hur de kan mötas.”
Men Oskar Magnusson, tidigare socialdemokratisk statssekreterare, påpekar att ”min erfarenhet är att framtiden blir vad den blir och du gör bäst i att lägga resurserna på att hantera problemen när de dyker upp eller kan skönjas.”
Och Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN, konstaterar om PM Nilssons roll: ”Han måste in i den konkreta dagsagendan för att ha inflytande”.
Verkligheten, verkligheten, verkligheten
Jag blir lite trött av alla analyser, som visserligen kan vara spännande att föra för oss som är politiska nördar, men som inte alls kommer att avgöra om Tidöavtalet och regeringssidan blir framgångsrik eller misslyckas.
Nej, det som avgör är om man lyckas vända utvecklingen som oroar stora delar av befolkningen. Kriminaliteten och migrationen är det som avgör graden av framgång för riksdagsmajoriteten.
Då spelar det ingen roll om vänsteraktivister kallar Tidöavtalet ”klart repressivt”. Kan svenska folket skönja en utveckling som ger ökad trygghet och krafttag mot kriminaliteten, då kan de fyra partierna öka sin majoritet i nästa val – hur mycket vänstern än skäller.
Om man däremot blir feg och vill försöka blidka vänstern genom att inte göra det man sagt att man ska göra, då kommer Tidöavtalet att upplevas som ett misslyckande.
Om regeringen drar ut på genomförandet så att bara mindre åtgärder vidtas, då måste Sverigedemokraterna överväga att hoppa av. Och deklarera att Tidö inte fullföljs som avtalet.
Det finns ingen anledning att stödja en regering som inte gör många knop mer än Morgan Johansson. Då måste väljarkåren i nästa val erbjudas ett alternativ som menar allvar och inte viker ner sig.