Väljer vi rätt personer att leda landet? Den frågan kan man ställa sig efter att de främsta ”snackisarna” i december varit könssvordom mot S i dokumentär och hånskratt mot Ebba Busch i partiledardebatt.

Det råder inte brist på samhällsproblem att lösa. Mycket har gått fel med invandring, energisystem och försvarsförmåga.

Men istället för seriösa diskussioner om olika lösningar, hamnar mycket fokus på triviala aspekter.

Som att Vänsterpartiet kallar S-ledningen för ”jävla f*ttor” eller att partiledare hånskrattar åt Ebba Busch under direktsänd debatt.

Eller…?

Eller är det så att partiledarnas ofokuserade agerande säger något viktigt om vår tid? Politiken har kanske lämnat den ansvarsfulla arenan där man avgör hur tunga samhällsproblem ska hanteras, för att bli en buskisteater, en chimär som låtsas vara politik men som bara är lekstuga för vuxna?

Förre statsministern och socialdemokratiske partiledaren Magdalena Andersson erkänner att hon var en av de som hånskrattade åt Ebba Busch när hon ansåg att sanning var viktigt att hålla sig till.

– Ja, det gjorde jag. Och det faktum att vi inte fått kritik för att vi fnissade säger något om hur sanningsenlig hon uppfattas, säger Andersson.

Eller reagerade inte allmänheten med förvåning över hur snorkiga ni som hånskrattade kan uppfattas.

Annan hållning när man själv attackeras

När Magdalena Andersson får frågor om annan händelse, där hon själv attackerats på ett hånfullt vis och hennes partiledning blir kallad ”jävla f*ttor” av Vänsterpartiets ledning i SVT-dokumentär, är hon inte lika överslätande.

– Jag har inte sett dokumentären, men jag har förstått att man ska göra det. Jag har också förstått att man uttryckte sig på ett sätt som jag aldrig skulle acceptera att man uttryckte sig i vårt parti, säger Magdalena Andersson.

Då plötsligt är det viktigt med respekt och gott uppförande.

Sandlåda

Den som inte kan förhålla sig logisk till hur man uppträder mot andra, befinner sig i sandlådan. Magdalena Andersson uppträder som ett femårigt barn. Hon själv ska få håna andra, men ingen ska få håna henne. Det är egocentriskt på ett olycksbådande vis.

Stora ledare kan visst vara burdusa och skämta grovt. Men de tas på allvar eftersom de med samma munterhet tar skämt riktade mot sig själva. Då är grovheten i uppträdandet ett sätt att vara, som inte skadar trovärdigheten.

Om man inte kan ta samma sorts skämt och upptåg mot sig själv, ska man låta bli att göra det mot andra.

Låt oss få seriositeten tillbaka

Jag skulle önska att vi kan få allvaret tillbaka. Det allvar som fanns i svensk politik under välfärdsstatens uppbyggnad. Då tillsattes parlamentariska kommittéer som utredde olika problem och man stötte och blötte olika lösningar mellan partierna, tillsammans med sakkunniga.

Ofta kom man överens, eller kunde avskärma oenigheten till enskilda detaljer. Eller så fick man gå till folkomröstning, som om pensionssystemet 1958.

Men man tog frågorna på allvar. Man visste att många människor drabbades om inget gjordes och att politiken kunde underlätta livet för befolkningen om man kom till skott och löste problem.

Då stod inte det egna egot i centrum, iallafall inte för dem som blev framgångsrika. Då var handlingskraft, initiativförmåga och problemlösning de egenskaper som hyllades i politiken.

Idag tycks ytligt och prestigefullt tupp- eller hönsfäktande vara det som ger karriär. Sådant som inte för samhället framåt, sådant som däremot kan förklara varför politiken tappat bollen på så många centrala samhällsområden.

*

Se mer: GP/TT i Andersson erkänner: hånskrattade åt Busch, Aftonbladet i Andersson om ”fitt-attacken” mot S och hånskrattet mot Busch