Varför ägnar sig politiker åt så mycket strunt? Det är en riktigt bra fråga. Den ställer Fredrik Johansson i Svenska Dagbladet och riktar mot Liberalernas agerande på sistone. Men egentligen träffar kritiken alla riksdagspartier. Varför är de så oförmögna att göra rätt?!

Det är underbart att läsa en artikel där författarens engagemang lyser igenom och formulerar sig vasst och tydligt. Så som i SvD-krönikan Det duger inte!

Fredrik Johansson kommenterar Liberalernas valanalys, men egentligen något större: att svensk politik i allmänhet ägnar sig åt strunt istället för att göra något vettigt.

”Bomberna faller över civilbefolkningen i Ukraina. Kreml hotar med kärnvapen. Det skjuts på våra gator. I vissa stadsdelar konkurrerar gäng och klaner med polis och rättsstat. Hundratusentals människor lever i ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Vi riskerar irreparabla skador på sammanhållningen i vårt samhälle. Vi har hot om planerad nedstängning av el i delar av landet. Vår konkurrenskraft är försvagad av ett decennium av obefintliga strukturreformer.”

Trots allt detta, väljer L att lyfta behovet av ”nya ledarskapsprinciper”, som man förmodligen inte ens själv vet vad det betyder.

Johansson fortsätter:

”Hur bör legitima medborgerliga förväntningar på säkerhet och ordning vägas mot principer om integritet och rättsstat? Hur värnas ekonomisk öppenhet för handel och investeringar när auktoritära länder inte spelar enligt reglerna? Hur undviker den fria företagsamheten att kvävas av allt mer drakoniska regelverk kopplade till hållbarhet och klimat? Detta är avvägningar som är svåra på riktigt.”

Alla partiledare, inte enbart nyvalde Johan Pehrson (L), borde läsa detta och begrunda varför man inte ser det stora utan ägnar energi åt det fjuttiga.