En uppjagad debatt har åter blossat upp sedan politikreportern Owe Nilsson har fått sluta på TT. Detta då han agerat politiskt istället för att rapportera nyheter. Varför är det så svårt för vänsterfolk att förstå att man inte kan sitta på två stolar samtidigt? Man kan inte både vara journalist och aktivist.

Tongångarna går höga. Owe Nilsson har tvingats bort därför att han kritiserat den nya regeringen! Ett exempel på maktmissbruk! Journalister får aldrig ifrågasättas! Högern visar sitt rätta ansikte! Och så vidare.

Bakgrunden är att Owe Nilsson, som alltså ska bevaka rikspolitiken åt nyhetsbyrån TT, i sociala medier framför sina personliga och hånfulla kommentarer mot Sverigedemokraterna, som han öppet tar ställning emot.

Så agerar en vänsteraktivist.

Så agerar inte en journalist.

Man måste välja roll

Alla som är anställda som journalister och är vänstersympatiserande – och de är många, vissa mätningar pekar på uppemot 80 procent – måste hålla inne med sina privata tankar om man ska kunna utföra ett kompetent och professionellt journalistiskt arbete. Journalister ska rapportera vad som händer, vad olika aktörer föreslår och hur olika aktörer ser på det som händer.

Om man inte klarar av det utan att framföra sina privata ståndpunkter, då är man inte längre journalist utan har flyttat från den journalistiska gärningen till att bli aktivist.

Det har varje människa all rätt att göra. Men man kan inte försöka inta båda rollerna – journalistens och aktivistens. Man måste välja.

Vänsterperspektivet är som vattnet för fisken

Skälet till den allt mer upphetsade debatten om journalisternas roll beror på att vänsterfolk inte ser hur vänsteraktivistiska de är. De tycker att deras egna ståndpunkter, som de flesta kollegor, vänner och bekanta delar, är den naturliga och allomfattande värderingen.

Därför blir de oerhört förnärmade när nu konservativa röster börjar göra sina röst hörda, framför allt genom Sverigedemokraternas folkliga framväxt. Jösses! Här kommer folk som inte håller med vänstern om invandring, om kärnkraftsavveckling, om att män i alla lägen ska få se sig som kvinnor, om klimat och bistånd.

Journalister ser sin världsbild krackelera

Dessa journalister blir fullständigt rasande när deras världsbild krackelerar.

För de trodde ju att de var experter på samhällsfrågor. Och så visar det sig att de är amatörmässiga dussintyckare som blir motsagda.

Upprördheten var stor på SVT när deras ”klimatkorrespondent” fick höra riksdagsledamot Elsa Widding slå sönder Greta Thunberg-bubblan och konstatera att det är fel att tala om kris i klimatfrågan. Då stämplade SVT-anställde – med stöd av nyhetschefen – riksdagsledamoten som ”vetenskapsförnekare”.

Det är inte upp till journalister att klistra nedsättande epitet på folkets valda representanter!

Inte heller att döma ut riksdagens näst största parti, så som Owe Nilsson gjort.

Om de som är anställda som journalister vill argumentera får de byta roll och öppet deklarera att de bedriver politiskt färgad opinionsbildning. Inte låtsas att de är balanserade eller neutrala.

Vi saknar professionell journalistik

Sverige behöver – som alla demokratier där väljarkåren borde vara välinformerad för att kunna avgöra allmänna val – seriös och professionell journalistik. Det vill säga yrkesmän och -kvinnor som följer grundläggande journalistiska regler. Det som rapporteras ska inte bara vara sant och relevant utan också präglas av konsekvensneutralitet. Vilka partier och opinioner som gynnas av en händelse ska inte spela in i rapporteringen.

Där har Sverige inte varit sedan början av 1970-talet.

Det är också därför som förtroendet för medierna rasar och allt färre vill betala för journalistik – den är så dålig att den inte är värd sitt pris.

Trenden kanske har vänt

Men helt dystert är det inte. Allt fler tidningar har börjat med långa reportage. Riktigt långa och genomarbetade. Etermedier gör fler dokumentärer som är timslånga, inte bara två minuters inslag i nyhetssändningar.

Dessa långa artiklar och program blir inte sällan nyheter i sig. Därför att de blottlägger ett skeende i samtiden eller speglar någon viktig förändring. De journalister som gör dessa arbeten tycks inte bara ha tålamod utan också en seriös ambition att fullfölja det journalistiska uppdraget.

I våras hade både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter långa artiklar med intervjuer av poliser som beskrev hur deras arbetssituation ser ut. Viktig information till allmänheten.

SVT har gjort dokumentärer om regeringsförhandlingarna 2018 och om valrörelsen 2022 som skapat ökad förståelse för hur riksdagspartierna arbetar. Viktig information till allmänheten.

Expressen har gjort långa intervjuer med personer som inte tillhör vänsteretablissemangen, och har därmed givit fler ståndpunkter chans att beskrivas och hur de ser på samtiden. Viktig information till allmänheten.

Här finns journalistik att bygga vidare på, och som jag tror mediekonsumenter är beredda att betala för. Det viktiga är att man tar uppdraget som journalist på allvar, och inte låter det förvandlas till en licens att bli vilken dussintyckare som helst fast med större räckvidd och under falsk flagg.