Opinionsmätningar kort tid efter ett val är meningslösa. För väljarna. De förändrar inte valresultatet. Men för medier och tyckaretablissemang ger nya mätningar bränsle till många artiklar med ”analyser”, gissningar och spekulationer.

Det är föga förvånande att opinionsmätningarna efter valet inte går regeringssidans väg. Jag ser tre huvudskäl till det.

1. Mätningar har stora felmarginaler

Att regeringssidan tappar i mätningarna beror delvis på att de underskattar den högra sidan i politiken. Novus underskattade Moderaterna, som i deras sista mätning 9 sepbember fick 17,1 procent – hela 2,0 procentenheter mindre än partiet faktiskt fick i valet 11 september. Och SCB i sin sista mätning före valet gav SD 17,0 procent – hela 3,5 procentenheter lägre än vad partiet faktiskt fick. (Det är därför SCB skäms så mycket att man i sin senaste partisympatiundersökning inte jämför med sin egen tidigare mätning, utan med valresultatet.)

Vi borde lägga större vikt vid de felmarginaler som mätningarna vetenskapligt anger. I SCB är felmarginalerna för partierna lika stora som skillnaderna mellan regeringssidan och oppositionen. Hela skillnaden kan statistiskt sett vara en chimär. I Novus är felmarginalen större än skillnaden mellan blocken.

2. Regeringssidans oenighet skapar oklarhet

En annan förklaring till att regeringssidans partier inte kunnat njuta av sin seger och kamma hem än större väljarstöd i opinionen efter valet, är att man inbördes är så olika. Precis som januaripartierna förlorade valet på sin oheliga allians under mandatperioden 2018-22, kommer nuvarande fyra partier på regeringssidan att förlora nästa val – om man inte skärper sig.

Det är så lätt att de partier man samarbetar med, men som ligger långt ifrån de egna åsikterna, kletar ner bilden i det egna partiet.

Om olikheterna mellan partierna på regeringssidan upplevs som större än likheterna, har många väljare – med rätta – svårt att förstå vad det är man röstar på. Då är det enklare att byta till oppositionen, mot makten och ansvariga.

3. Soffan är lockande

Det är ju så att väljarna ser till vilken regering man vill ha, även om man i valbåset väljer ett parti. Om man röstat på Sverigedemokraterna och kan konstatera att den rösten resulterade i en miljöminister som i TV säger att hon vill höja bensinskatten, då har man skäl att fundera på om man gjort rätt.

Demokrati i flerpartisystem är svår att förklara eftersom det krävs många kompromisser för att få ihop de 50 procent av parlamentets ledamöter som krävs för att bilda en regering som har makten.

Dessa kompromisser upplevs ofta som svek av väljare som vill ha raka besked och tydliga beslut.

Här har regeringssidan en svår uppgift i att förklara varför man måste kompromissa, klargöra vad det betyder när det egna partiet inte själv förfogar över en majoritet på över 50 procent. Därför har regeringssidan alltid störst risk att förlora väljarstöd.

Lång väg till valet 2026

För egen del tror jag att tredje punkten i huvudsak förklarar opinionsmätningarnas utfall. De som inte är särskilt politiskt intresserade blir besvikna när deras röst inte omedelbart ger utdelning. Då är den närmast logiska slutsatsen att välja soffan, att inte ha något parti som favorit. Och om bortfallet blir större i opinionsmätningarna, då bygger höga S-siffror på luft. Siffrorna betyder inget eftersom det inte är match.

Man behöver som väljare inte heller ha någon uppfattning förrän om fyra år. Då ställs frågan åter på sin spets: ska jag skita i valet eller gå och rösta? Och dit är det långt.