Var går gränsen mellan otillbörlig påverkan av domstolarnas arbete och en opinionsbildande kommentar med missnöje eller glädje över hur ett domslut fallit?
KOMMENTAR. Här gäller – återigen – dubbla måttstockar. När Richard Jomshof (SD) som justitieutskottets ordförande uttrycker ogillande över domstolsutslag går hela medie-Sverige igång med indignerade fördömanden.
Men när socialdemokratiska ministrar ogillar domslut är det inga problem.
Det är lätt att hitta sådana uttalande. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) kallar 2020 en domstols beslut för ”ett misslyckande för staten”
När Magdalena Andersson (S) förra året, så som statsminister, uttalade sig om en pågående polisutredningen mot ministerkollegan Tomas Eneroth, blev kritiken ljum.
Och som statsminister önskade sig Stefan Löfven (S) rejäla straff i ett brottsfall som ännu inte avgjorts i domstol 2017. Inte heller då reagerade medierna särskilt energiskt.
Men när en Sverigedemokratisk politiker ger uttryck för att lagstiftningen är otillräcklig, då minsann går man till full attack.
Jomshof försvarar rätten att ha åsikter
– Jag som riksdagsledamot och lagstiftare har naturligtvis inte bara rätten utan också skyldigheten att reagera på det jag tycker är fel, säger han till TT.
TT: Att ha en åsikt är en sak, men att ta tydlig ställning i ett enskilt mål är något annat. Du ser inget problematiskt i det?
– Jag tycker inte det.
TT: Vad säger du till dem som anser att dina ord avslöjar en bristande respekt för rättsstaten?
– Tvärtom. De har rätt att döma som de vill, men jag som lagstiftare har rätt att ha en uppfattning om det här. Politiken sitter uppströms från domstolarna, och det är vårt jobb att utvärdera tillämpningen av lagen.
TT: Enligt konstitutionsexperter strider ditt agerande mot den konstitutionella ordningen som säger att politiken inte får lägga sig i hur domstolar dömer i enskilda fall.
– Det där är väldigt anmärkningsvärt. Det är klart att vi måste ha rätt att ha en uppfattning om domslut, slår Jomshof fast.
Lagstiftande och dömande
Många verkar inte förstå var skillnaden mellan rättsstatens arbete går och vad folkvalda har all rätt att säga om hur juridiken fungerar i praktiken.
Domstolarna skall vara fristående. Politiker ska inte kunna ”se till” att en domstol fattar ett visst beslut i ett visst fall. Inte heller kan en politiker kräva att ett visst domslut ska rivas upp.
Det är fundamentalt.
Och något sådant har inte Richard Jomshof försökt göra. Han uttrycker sitt ogillande över att lagstiftningen kan resultera i de domar som avkunnats.
Det har han all anledning att göra eftersom han tillhör den lagstiftande församling, riksdagen, som bestämmer hur lagarna ska vara utformade.
Han uttalar sig om hur lagstiftningen (inte) fungerar och att riksdagen därmed har ett arbete framför sig att se till att ändra lagarna så att domstolarna dömer utifrån de regler den folkvalda församlingen bestämt.
Här finns en växelverkan. Politikerna kan och ska påverka domstolarna – men man gör det genom lagstiftningsarbete. Att man då också har synpunkter på hur lagarna fungerar är ju fullkomligt normalt. Hur ska man kunna vara ansvarig för lagstiftningsarbetet om man inte har några uppfattningar om hur den fungerar?