Det talas mycket om ”hot” mot demokratin. Men ofta är just de som sprider ångest som själva saboterar det demokratiska samtalsklimatet mest. Detta genom att demonisera meningsmotståndare istället för att – enligt demokratins grundsats – ta debatten i sak.

Jag har nyss blivit intervjuad av Jan Scherman, TV4:s legendariske vd som nu är dokumentärfilmare. Han gör en uppföljning av den dokumentärserie han gjorde för SVT häromåret.

Demokratins dödgrävare

Vi samtalade om just debattklimatet i samhället och hur hårt det har blivit. Mitt recept för att få en mer respektfull ton är att alla aktörer måste börja respektera dem som tycker annorlunda. Så fort man från medievänstern och etablissemangshåll kastar ut epitet som ”rasist”, ”fascist”, ”främlingsfientlig” etc, tar man effektivt död på all diskussion. Därmed stryper man också demokratins livsluft.

Min ståndpunkt är alltså att dessa ”fina” och ”goda” krafter är demokratins verkliga dödgrävare.

Missförstånd behöver rätas ut

Skälet till att jag håller med den liberale förgrundsgestalten och filosofen John Stuart Mill om att man måste möta meningsmotståndare i öppna och respektfulla debatter, är att han har rätt i att man kan lära sig något även av dem man inte håller med.

Här är alltså jag som konservativ opinionsbildare mer liberal än de flesta som kallar sig ”liberaler” men som gärna kastar nedsättande epitet på andra – senast ”sörja” – och inte ryggar för att vilja ge knytnävsslag i ansiktet på Sverigedemokrater – som ledarskribent på ”Liberala Nyhetsbyrån” förespråkat.

Dessa så kallade liberaler har inte förstått John Stuart Mill utan tycks se diverse socialistiska agitatorer som förebilder.

Om man lyssnat hade man kanske förstått

Flera av de strider som varit de senaste 20 åren om migration hade kunnat undvikas om vänstern och de som säger sig vara ”liberaler” lyssnat på argumenten från Sverigedemokraterna.

Då hade man inte behövt vänta kappan efter vinden, och plötsligt sluta stämpla viss politik som ”rasistisk” för att man själv börjat förespråka den. Det blir som Jens Liljestrand skriver i Expressen idag: ”Det fascinerande med förflyttningarna kring SD är att de sker så snabbt att människor tvingas förhålla sig, inte till forna epoker, utan till vad de själva har sagt och skrivit. Det skapar en total kognitiv dissonans i det offentliga samtalet, för oss alla.”

Om man lyssnat på Jimmie Åkessons och SD:s argument så hade man 1) kunnat förstå och fånga upp samhällsproblem man borde åtgärdat men som man ignorerade, 2) eller formulerat egna argument för varför öppna gränser och stor invandring är bra. Genom att stämpla alla varningar som ”rasism” slutade man tänka. Slutade se vad som hände.

Och därför har väljarna valt det nya partiet som både sett och förstått.

Från och med nu borde de gamla partierna förstå att deras vulgära debattnivå endast har en effekt: Den sänker dem själva.