Vi vet ännu inte hur denna mandatperiod ska arta sig, eller urarta sig som förra mandatperioden. Ena sidan har tagit regeringsmakten. Frågan är vad andra sidan, med S i spetsen, ska hitta på.

Det är som vi säger i Riksronden, något märkligt att det inte är Socialdemokraterna som står för den mest högljudda kritiken av ”samarbetspartiernas” första statsbudget. Det är istället de egna väljarna och högeraktörer som vädrar missnöje med att så lite av vallöften genomförs omedelbart. Otåligheten är stor. Förväntningarna på snabb handling är höga.

Och det blir ju något torftigt när S främsta kritik är att ”högerregeringen” inte genomför sina vallöften om kraftigt sänkta bränslepriser, med tanke på att S själva gick till val på att fortsätta höja bensin- och dieselskatterna.

Likaså är det svårt för S att kritisera Tidöavtalets skärpta migrations- och kriminalpolitik. Ja, där har ju S försökt vända det till att Tidö inte alls är ett paradigmskifte så som Jimmie Åkesson (SD) sagt. Nej, det skiftet skedde snarare 2015 då S-regeringen, med gråtande vice statsminister i Åsa Romson (MP), införde skärpta asylregler.

S hamnade så fel

Dessa krumbukter visar hur fel Socialdemokratin har hamnat de senaste 20 åren. Man brukade ha en aktivistisk retorik, ja, men i konkret politik bedrev S en mer återhållsam linje. Det fanns en ”axel” mellan M och S om att bromsa exempelvis invandringen, medan de små partierna var aktivistiska och ville öppna gränserna för hela världen. Den axeln tappade successivt bäring och skrotades definitivt av Fredrik Reinfeldt 2011 då han lät MP sätta dagordningen tillsammans med övriga aktivister (i politik och media).

Här följde S och M med i en aktivism som blev alltmer extrem.

Svenska folkdjupets svar blev att på kort tid göra Sverigedemokraterna till landets näst största parti.

Gå i opposition – mot vad?

Nu har M – efter mycket krumbukter, ångest och förtvivlan – skapat en ny axel med SD.

Vad ska då S göra?

Socialdemokraterna har förlorat regeringsmakten eftersom Moderaterna – för första gången på hundra år – varit mer snabbtänkt. M har inlett samarbete med det parti som ligger rätt i tiden: Sverigedemokraterna.

Vad blir då rollen för S i opposition, alternativet som vill vinna regeringsmakten tillbaka?

1. Agera aktivistiskt med MP, C och V

Det enklaste svaret är att gå i opposition tillsammans med de aktivistiska extremisterna som kräver att gränserna ska öppnas igen, som inte vill minska på invandringen utan öka den.

Här har S-ledningen redan insett att den enkla vägen är den livsfarliga vägen. SOM-institutet har sedan 2009 visat att de som vill ha ökad invandring aldrig varit mer än 20-30 procent av befolkningen. Om MP, C och V tar fem procentenhet vardera, så finns max 15 procent väljare kvar för S.

Den radikala vägen vore detsamma som att avveckla Socialdemokraterna som ett stort parti.

Det är därför S i veckan röstade med SD i justitieutskottet, mot att utöka Schengensamarbetet med Rumänien, Bulgarien och Kroatien.

2. Göra som S i Danmark

I Danmark neutraliserade Socialdmokratiet migrationsfrågan genom att inta samma position som Dansk Folkeparti, för en stram invandringspolitik. Men statsminister Mette Frederiksen (S) tvingades regera med parlamentariskt stöd av fyra vänsterliberala småpartier som alla bibehållit sin invandringsbejakande linje.

Dessa små aktivistpartier har ställt till huvudverk och de tvingade fram valet i början av november. Nu vill Mette Frederiksen bilda regering med borgerliga partier istället. Regeringsbildning pågår.

Danmark ser alltså ut att härma Sverige med ett eget ”januariavtal”, så som C och L gjorde med S i Sverige 2019-2021. Den vägen är ju knappast gångbar i Sverige idag, om inte L återigen byter sida. Då ligger det kanske mer i korten att C med ny partiledare följer efter L tillbaka till borgerliga sidan.

3. Åter göra höger-vänster dimensionen levande

Det som skulle passa Socialdemokraterna bäst vore om ekonomiska frågor åter fick dominera människors tänkande. Då skulle man kunna klaga på borgerliga skattesänkningar och sänkta statliga ambitioner på alla områden som tänkas kan. Då skulle man kunna vara låg- och medelinkomsttagarnas företrädare igen.

Men hur skulle det gå till? Många traditionella S-väljare har bytt till SD och de har släppt klasstänkandet för att göra det nationella paradigmet till sitt. Det är genom att slåss för det svenska som låg- och medelinkomsttagare räddar sin tillvaro.

Här fanns en gång Socialdemokraterna, genom att låna det konservativa begreppet folkhemmet. Men det har partiet övergivit för att stå för ”internationell solidaritet”, inte solidaritet med den del av svenska folket som har det mest besvärligt.

Går det att återskapa den kombination av höger-vänster med nationellt arbetarperspektiv som var så framgångsrik för S under 1900-talet? Jag vet inte. Men nog skulle S kunna dumpa allt pladder om internationell solidaritet och Sverige som humanitär stormakt. För att fokusera på inrikespolitiken.

Kanske skulle en återgång till folkrörelsefokus fungera. Innan S blev stora var kooperation och lokal, frivillig samverkan i föreningsliv det som byggde rörelsen. Skulle S kunna bli ett civilsamhällesparti, som löser uppgifterna för de utsatta genom medborgerliga insatser snarare än statliga?

Det skulle vara spännande att se om det parti som blivit hårdast knutet till statsförvaltning, bidragstänk och klientperspektiv på människor kunde återvinna sin ursprungliga aktivism om att frigöra människor. Denna gång inte från maktfullkomliga arbetsgivare utan från en maktfullkomlig stat. Skapa ett nytt underifrånperspektiv.

Då skulle till och med jag bli imponerad.