År 2023 är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni. Det är samtidigt 50 år sedan kung Carl XVI Gustaf besteg tronen. Det ska firas – inte minst för att manifestera Sverige som nation och vår gemensamma kultur och historia.

I samband med att statsbudgeten presenterades för någon tid sedan gnälldes det från vissa håll om att det kungliga apanaget har höjts mer än normalt.

President skulle inte kosta mindre

”Påståendet att vårt kungahus kostar för mycket pengar, är för det mesta bara en förklädd kritik av monarkin som institution”, konstaterar Nya Wermlands-Tidningen.

Och det har man rätt i. Att ersätta kungahuset och monarkin med en president i form av en avdankad politiker, skulle knappast kosta mindre. Av den enkla anledningen att apanaget till stor del handlar om säkerhet och drift av slott och fastigheter, som ändå är statligt ägda, och till representation i form av middagar och banketter vid statsbesök, som ändå måste hållas – även om glamour och glansen skulle försvinna om kungligheter byttes mot gammal minister och dennes maka/make.

Jubileumsår

Ett skäl till att höja apanaget för 2023 är att det är ett jubileumsår av flera skäl. Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs i juni 1523 och vår nuvarande kung tillträdde 15 september 1973.

Det är också, som finansministern påpekade, så att Sverige är ordförande i EU under våren 2023 vilket innebär större ström av höga utländska gäster till landet där kungahuset förväntas delta i prestigehöjande aktiviteter.

Samlande kraft

Viktigast är naturligtvis kungahuset som historisk institution och samlande kraft. Kungafamiljen förkroppsligar Sverige som nation.

Vi såg denna läkande förmåga exempelvis efter tsunamin 2004 då regeringen stod handfallen inför den sorg som de över 500 döda svenskar innebar, och då barn blev föräldralösa. Kungen kunde relatera till att som ung förlora sin far. Kungafamiljen delade sorgen hos många svenskar på ett sätt som politikerna inte förmådde.

Och de som är upptagna av att se hot mot demokratin överallt, kan ju reflektera över det faktum att om Tyskland förblivit kejsardöme efter 1919 hade den lille korpralen aldrig kunnat bli statschef och aldrig kunnat kräva att soldater skulle svära trohet till honom istället för till Tyskland som kejsardöme.

Ett land och en nation behöver institutioner som står över vardagslivet, såväl det dagliga kivandet som vid nationella krissituationer. Landet behöver en gestalt som kan vara trovärdig i de flestas ögon. Det är den opolitiska roll kungahus i moderna demokratier spelar. En synnerligen angelägen sådan.