Frågor som rör rikets säkerhet är notoriskt svåra att diskutera. Det mesta som berörs är hemligt samtidigt som det är svårt att bedöma nackdelarna med att skärpa lagstiftning som förbjuder att viss information sprids.
I går röstade riksdagen ja till de kontroversiella grundlagsändringarna om utlandsspioneri. Journalister som publicerar uppgifter som skadar Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation kan åtalas för nya brotten utlandsspioneri och röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete.
Undantag från straffansvar ska gälla om gärningens syfte är försvarligt, till exempel i journalistiskt eller opinionsbildande syfte eller för att att avslöja övergrepp mot enskilda.
Är kritiken överdriven?
Kritiken har varit omfattande från medieaktörer. Lagändringen ”gör Sverige tystare” och ”mindre fritt”, säger kritikerna. Man pekar på att avslöjanden av internationella skandaler kan tystas ner om medierna inte vågar publicera på grund av risk att bli åtalade.
Men är det verkligen så det fungerar? Förbudet är ju mot att publicera information om riktig, viktig och sunt internationellt samarbete som är sekretessbelagd, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken.
Om ett medialt avslöjande verkligen handlar om missförhållanden, som när svenske ambassadören Anders Kompass rapporterade om att Kongos FN-soldater våldtar barn, är det svårt att se hur det negativt skulle påverka svenska statsmakten. Varför skulle Säpo vilja åtala uppgiftslämnare eller medier som publicerar sådan information?
Torftig juridisk debatt
Jag håller dock med Expressen som kritiserar den torftiga debatt som varit kring denna grundlagsändring. ”Det visar hur omogen debatten om konstitutionella frågor är i Sverige.”
Om mediebranschen verkligen bryr sig om juridisk filosofi borde man se till att frågorna diskuteras mer än ytligt och som halmstrå i andra ideologiska debatter, som när man vill ”grundlagsfästa aborträtten” för att visa hur viktig man tycker att abortfrågan är.
Medierna har bäddat för att yttrandefrihetsgrundlagen inskränkts genom att inte själva ta juridiska perspektiv på allvar.
Nu har lagen om utlandsspioneri antagits utan större debatt. Det är illa för både förespråkare och motståndare att det skett utan seriös debatt. Vi hade behövt höra mer om varför denna lag behövs, inte minst mot bakgrund av att det kanske värsta spionerifall någonsin, med de två iranska bröderna, nu gått till domstol.
Rikets säkerhet – och därmed svenska folkets – är en legitim anledning att inskränka mediernas rätt att rapportera. Sverige behöver få underrättelser om hot från exempelvis Ryssland, och om Sverige inte får sådana eftersom andra inte litar på att Sverige skyddar uppgifterna, då är det motiverat med lagstiftning. Men självfallet ska ingen sådan inskränkning ske om den gör mycket större intrång än försvarligt i principen om yttrandefrihet.
Denna avvägning har inte skett offentligt. Därför är det svårt att säga om lagen är befogad eller inte. Debatten kring konstitutionella frågor måste bli hetare!