Det äcklar mig att den svenska regeringen behöver agera på ett sätt som tillfredsställer turkiske presidenten Erdogan. Men världsläget – och tidigare svenska regeringars försummelser – gör att konungariket Sverige inte har något val. Vi måste fjäska till dess vi blivit fullvärdiga medlemmar av försvarsalliansen Nato.

KOMMENTAR. Alla svenska medier har idag en rubrik med budskapet: Regeringen tar avstånd från kurdiska grupper. Skälet är att regeringen positionerar sig inför fortsatta förhandlingar med Turkiet om det svenska och finska medlemskapet i Nato.

Det är lätt att se agerandet som ett krypande för en råbarkad buse som råkar vara president i ett Nato-land och som sådan har vetorätt mot att släppa in Sverige och Finland i gemenskapen.

Det är lätt att se det som ett övergivande av de kurdiska grupper som hjälpte till att krossa IS, islamiska statens terrorvälde i Syrien och Irak. För Socialdemokratin är det också ett övergivande av vänstervänner som man lovat stödja.

Det är lätt att se hur vi som är nationalister gör vägen ännu längre till ett självständigt Kurdistan för ett folk som helt klart är en nation och borde få bilda sitt eget land.

För djävligt, helt enkelt. Men nödvändigt. För vår egen överlevnad.

Sverige kan inte lita till naivitet längre

Så länge Sverige var militärt alliansfritt kunde den förvridna självbilden av Sverige som humanitär stormakt blomstra. Vi kunde välja strider och allierade. Olof Palme valde Fidel Castro, Robert Mugabe i Zimbabwe och kommunistgerillan i Vietnam. Bland andra. Genom att sprida svenska folkets skattepengar som bistånd blev svenska politiker mottagna i dessa länder som kungar.

Men samtidigt avvecklade Sverige sitt eget militära försvar. Thorbjörn Fälldin var den siste statsministern som hade starkt militärt försvar på agendan. I strid med S drev han igenom att Sverige skulle ha ett egettillverkat flygvapen byggt på JAS-Gripen. Den militära budgeten låg på över tre procent av BNP. Skälet? Den svenska neutraliteten måste vara trovärdig. Sverige måste kunna avskräcka tänkbara angripare.

Den ambitionen har efterföljande regeringar övergivit – och ersatt med naivitet.

Rysslands blodiga och brutala invasionsförsök i Ukraina visar nu med all (o)önskad tydlighet att deklarationer på papper ingenting betyder.

Storpolitiken styrs av egenintresse

Sverige står naket. Politikerna har avvecklat försvaret, ja, Fredrik Reinfeldt till och med avskaffade värnplikten. Det var bara för Putin att skicka över några tanks, så hade Gotland varit i ryska händer. Vem skulle kört bort dem?

Det är därför Sverige nu i panik måste söka medlemskap i Nato. För att ha något så när skydd mot en hänsynslös angripare. Vi måste skyla vår nakna sårbarhet så fort som möjligt.

En övergång från militär alliansfrihet till medlemskap i världens största försvarsallians är mentalt som att flytta från en isolerad grotta till ett fullbelagt hotell. Plötsligt måste Sverige ta hänsyn till andra länders säkerhetsintressen.

Internationell storpolitik är anarki. Här finns inga regler. Bara självintressen. Det gäller alltså att genom samarbetet få ut så mycket som möjligt för sitt egna lands säkerhetspolitiska intressen, men man måste göra det genom att väga in vad andra länder vill ha för sin del.

Genom att stå utanför som militärt alliansfria har vi sluppit denna dans där olika intressen balanseras för att finna lösningar som kan godtas av flera, ibland mycket olika parter.

Ska vi få det vi vill ha, måste Erdogan få något han vill ha

Just nu betyder denna dans att Sverige vill ha Turkiets ja till Nato-medlemskap. Det tänker den turkiske presidenten sälja dyrt. Nu pressar Erdogan den svenska regeringen om aktörer i en konflikt där Sverige inte har några nationella intressen – annat än principiella (kurdernas rätt).

Visst skulle Sverige kunna stå på sig om kurdernas rätt, men då blir priset att Sverige blir utan Nato. Ryssland eller någon annan hänsynslös aktör kan angripa det alliansfria och militärt svaga Sverige. Och till vilken nytta skulle denna risk tas? Ett svenskt principiellt stöd till kurdisk självständighet ändrar ingenting på marken.

Därför måste Sverige se till sitt egenintresse för skydd av det egna landets territorium. Det är trots allt regeringens främsta ansvar, iallafall om man är nationalist och inte vill bli ockuperad. Om det kräver eftergifter till Turkiet, ja men då har vi inget val. Det handlar i det läget snarare om att göra minsta möjliga eftergifter för att Erdogan ska bli tillräckligt nöjd att göra det vi vill – säga ja.

Cynism räddar fler liv än naivitet

Man kan säga att den nya säkerhetspolitiska linjen Sverige nu väljer flyttar landets utrikespolitik från den obotligt naiva till den cyniska. Jag ogillar både naivitet och cynism. Men i internationell säkerhetspolitik finns inte utrymme för Aristoteles dygder. Och då är cynism betydligt smartare och säkrare än naivitet.

Den som ändå givit en ganska sund beskrivning av en ofta svekfull internationell säkerhetspolitik är amerikanske presidenten Theodore Roosevelt, när han sa: ”speak softly and carry a big stick” (ung: Tala lågmält, men bär en stor påk).

Alltså, använd diplomati och kom överens – men var beredd att ta till vapen och använd denna beredskap för att främja dina mål.

I en osäker värld är det fullständigt oansvarigt att inte förbereda sig på krig. Det enda – obs: enda! – sättet att försvara sig mot brutala aktörer som Putins Ryssland är att vara militärt rustad. Våldskapital är det enda som vissa förstår. Därför måste demokratiska rättsstater rusta sig till tänderna, för att kunna kämpa ner både inrikes våldsbrottslighet som utrikes krigiska ambitioner hos brutala regimer.

*

Se mer i Samtiden: Utrikespolitiken saknar etiska gränser (16/11 2016), Priset för Europas militära nedrustning (14/2 2022) och taggen ”Säkerhetspolitik”.