Idag publicerar SvD ett långt reportage som ger inblickar i hur de fyra partierna som inte känner varandra till slut kom överens. Kärnan i framgången är att partiledningarna kommit att respektera varandra och skapat en sorts inre maktbalans.

KOMMENTAR. Under förhandlingarna inför och efter valet läckte ingenting ut när SD och M, och sedan också KD och L, gjorde upp om regeringsmakten. Det 20-tal personer som varit inblandade har inte sagt ett knyst.

Förrän nu, när avtalet är sjösatt.

Och vissa ministrar som fått sitt jobb enbart tack vare Tidöavtalet får genom detta reportage en ny chans att ta in i sina skallar varför de sitter där de sitter.

Jag utgår från att det är en medveten strategi från partierna att nu lyfta på locket för Svenska Dagbladets journalister Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg: Fyra partier, tre dagar, ett slott. På nästan 42.000 tecken (en halv pocketbok) ger de en rafflande och läsvärd beskrivning av hur den nuvarande regeringen kunde förlösas.

Henrik Vinge spelade huvudroll

Om man tittar på hur ofta reportaget nämner olika namn, kan man konstatera att Henrik Vinge, Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen, nämns dubbelt så många gånger som partiledarna och de andra gruppledarna.

Han hade uppdraget att förhandla på nivån under partiledarna och han vek inte ned sig. Inte ens om talmansposten. Det är en nyhet att den konflikten var så brännande. Men begriplig. Det gamla maktpartiet Moderaterna ville inte släppa talmansposten, även om de själva i femtio år hävdat att det största partiet på regeringssidan ska tillsätta talman – alltså nu Sverigedemokraterna.

Henrik Vinge pekade på detta faktum och Moderaterna hade inga sakargument att komma med. Alltså låste sig förhandlingarna. Till dess Moderaterna – det får man intryck av – tog hjälp av Socialdemokraterna. Magdalena Andersson gick plötsligt och överraskande ut i medierna och sa att hennes parti har förtroende för sittande M-talman. (Det är enkelt att föreställa sig en M-företrädare säga till S-ledningen: ”Om ni inte går ut och stöder oss, tvingas vi ge talmansposten till SD”.)

Genom Anderssons utspel hade S+M majoritet i den frågan. Först då gav Vinge efter.

Det är ett riktigt skickligt agerande. Från båda sidor, även om M ser ut att ha tagit fienden till hjälp.

Men det gjorde ju också att Sverigedemokraterna hade än större skäl att driva igenom sin sakpolitiken och göra den till regeringens politik.

Sakfrågor kontra utskottsplatser

Om sakpolitiken krånglade det också. De tre borgerliga trodde att SD skulle tycka många tunga utskottsplatser vara en stor jackpott, med tanke på att partiet mobbats i tre tidigare fördelningar av utskottspositioner 2010, 2014 och 2018 då partier som varit mindre än en tredjedel av SD ändå fått bättre utdelning i riksdagens utskott. Men den lätte gick partiet inte på.

Partiet var inte beredd att ”göra affär” – alltså släppa fram en regering – innan man fått sakpolitiken, och då främst migration och kriminalpolitik på plats.

De tre andra trodde att de kunde nöta ner Sverigedemokraterna, men det gick inte. Därför drog regeringsbildningen ut på tiden. Det framgår av reportaget att SD var inställda på att rösta nej till Kristersson som statsminister en gång, för att få de tre borgerliga partierna att förstå att SD krävde genomslag i sakpolitik. (Efter valet 2018 röstades Stefan Löfven ned två gånger – 25/9 och 14/12 – innan han i en tredje omröstning släpptes fram av C och L.)

Avgörande förhandlingar på Tidö slott

Till slut förstod M att SD inte går att kuva. Man bytte också ut sin ”chefsförhandlare”, gruppledaren Tobias Billström mot ekonomitalespersonen Elisabeth Svantesson. Moderaterna föreslog också internat för att slutföra förhandlingarna. SD såg inte vitsen med det, men gick till slut med på att träffas på Tidö slott.

Där vann moderaterna en taktisk framgång. Väl på ett isolerat slott är det svårare att lämna. Man blir mer socialt pressad att göra upp. Och Moderaterna hade insett att de måste ge allt vad SD krävde på migrationens och kriminalpolitikens område. Endast ytterst små förändringar gjordes, som byte av ”asocialt” till ”bristande vandel”. Dessa två händelser – internat och tunga M-eftergifter i ett svep – blev avgörande.

På slottet fick också partiledningarna för SD och L lära känna varandra och kunde etablera tillit till att det går att göra upp med den andra parten.

Två tumskruvar

Reportaget menar att Moderaterna har fått ett övergripande ansvar eftersom inga uppgörelser som SD krävt är budgetsatta i Tidöavtalet. Det hänger på statsbudgeten om de ska bli av i praktiken. Och budgeten tillhör finansministern. Moderaterna kan alltså bromsa genomförandet.

Sverigedemokraterna har å sin sida sett till att man i de viktiga utskotten i riksdagen har majoritet tillsammans med Socialdemokraterna. Om regeringen inte gör det man kommit överens om, kan SD lätt fälla regeringens förslag genom att göra upp med S i utskott. Och då blir det som utskottsmajoriteten bestämmer, medan regeringen blir maktlös. Dessutom har SD makt genom att kunna rikta misstroendevotum mot enskilt statsråd eller hela regeringen.

De två stora partierna har alltså byggt in en sorts maktbalans i samarbetet där de kan kontrollera skeendet framåt. Det är en smart uppgörelse där alla förstår att de måste respektera varandra för att hela bygget ska fungera.

Historiskt dokument

Förutsatt att det som reportaget återger är korrekt, kommer det att vara en historisk skildring av ett viktigt tillfälle i svensk politik. Om hur en helt ny regeringskonstellation blev till och kunde ta över regeringsmakten.

Nu gäller det ”bara” att också genomföra det man kom överens om.

*

Tidsaxel regeringsförhandlingarna enligt SvD 12 november: