Många här hemma klagar på att svenska regeringen är alltför tillmötesgående mot skurken Erdogan i Turkiet. Men i utlandet fattar man vad Sverige gör.

Detta med storpolitik är svenska debattörer och kommentatorer mycket ovana vid. Som militärt alliansfritt land har det inte spelat någon roll vad svenska regeringen hittat på, allt från Olof Palmes hyllande av förtryckaren Fidel Castro till att strö svenska biståndsmedel över skrupelfria regimer i Afrika och Asien.

Men när konungariket Sverige nu, tillsammans med Finland, söker medlemskap i försvarsalliansen Nato spelar man i en helt annan, tyngre liga i internationell politik.

Därför möter man också ett mer cyniskt raffinerat agerande från aktörer på världsscenen, som Turkiet och Erdogan. Han skapar ständigt huvudverk för Nato och USA. Så varför skulle han inte göra det för Sverige, när Sverige nu behöver något av honom – ett godkännande att bli Nato-medlem.

Franska LeMonde rapporterar om statsminister Ulf Kristerssons besök i Ankara: ”Som svar på en fråga från en svensk journalist sa president Erdogan i ett slående avslöjande svar: ’Vi har fortfarande lite tid framför oss, fram till juli’ – en direkt hänvisning till det turkiska president- och parlamentsvalet, planerat till juni 2023.”

Erdogan talade just där om hur mycket den svenska ansökan används som verktyg i turkisk inrikespolitik och Erdogans valrörelse.

Sverige förstår sin nya roll

Svenskar är sedan fornstora dagar på 16- och 1700-talen inte vana att spela med de stora spelarna.

Vi går nu från att vara en liten obetydlig ensamspelare som ingen behövt lyssna på, till att ingå i världens mäktigaste militära samarbete.

Då blir kraven på att agera i samspel med andra nationer betydligt större.

Att Sveriges regering förstår det och är redo att ta fullt ansvar för sitt medlemskap i Nato, är det egentliga syftet med Kristerssons resa till den turkiska huvudstaden Ankara där president Erdogan sitter på vetomakten att utestänga Sverige och Finland från att träda in i samarbetet.

Detta är inget nytt för dansk press. ”Högt sjungna principer möter en hård verklighet” skriver Johan Varning Bendtsen i Kristeligt Dagblad om Kristerssons möte med Erdogan.

Det är Turkiet som krånglar, inte vi

Att gå äckligt långt (se tidigare ledare i Samtiden) för att fjäska inför en islamistisk president är det man behöver göra för att uppnå de svenska säkerhetspolitiska egenintressena. Genom det taktikspel som nu pågår visar Sverige att det inte är vi som krånglar och är besvärliga. Det är Erdogan som har svårt att se till hela Nato-familjens gemensamma intresse av att stärka alliansen.

Därmed har Erdogan inga ursäkter när USA kliver in på arenan och börjar vrida om armen på Erdogan. Något som förmodligen sker sedan alla andra länder ratificerat det svenska och finska medlemskapet. Ungern, som näst sista land av de 28 medlemsländerna, väntas göra det i december.

Med Kristerssons besök i Ankara vet USA vem det är som ställer till problem. Det gör det enklare för USA att agera och uppnå det som ligger i Natos och Sveriges nationella intresse – att få Erdogan att rätta in sig i ledet och godkänna de nya ansökningarna.

*

Läs mer från Samtiden via taggen ”Säkerhetspolitik”.