Det verkar som vi kan få en mer sansad klimatdebatt i Sverige. SD:s landsbygdspolitiska talesperson Mattias Karlsson dömer ut FN:s kraftfulla klimatvarning och beskriver den som överdriven och ska tas med en nypa salt.
Plötsligt har det blivit möjligt att diskutera sakligt om miljö och klimat. Man behöver inte buga för närmast religiösa hållningar som dömer ut allt ifrågasättande som något från djävulen själv.
Det startade med att nyvalde riksdagsledamoten och energiexperten Elsa Widding (SD), som arbetat både för stora energibolag och som opolitisk tjänsteman på regeringskansliet, tog bladet från munnen i sitt jungfrutal sedan flera andra ledamöter talat om klimatkris:
– För övrigt anser jag att vi bör använda ordet ”kris” med stor försiktighet, sa hon.
Det fick inte bara de politiskt korrekta riksdagsledamöterna att sätta kaffet i vrångstrupen. Hela medievänstern gick igång och talade om hur fruktansvärt det är att en riksdagsledamot ifrågasätter klimatreligionen.
Sedan dess har klimatdebatten hamnat i nytt ljus. Andra perspektiv än Greta Thunbergs har börjat lyftas.
Klimatfrågan används i andra syften
I Expressen intervjuas Mattias Karlsson (SD) idag.
– Att jorden blir ett helvete tror jag inte det finns vetenskaplig konsensus kring. Sedan ska man inte vara naiv och blunda för att det finns politiska intressen i den här frågan, säger han.
En så pass stor fråga som rör så pass mycket pengar måste man vara medveten om att olika grupper kommer koppla upp sina intressen på, säger han.
Samtidigt kräver Mattias Karlsson att regeringen nu tar strid mot EU i klimatpolitiken. Han menar att EU använder klimatfrågan för att skapa mer makt och inflytande ”på bekostnad av nationalstaterna”.
Viktigt att debatten öppnas
Det är oerhört viktigt att klimatdebatten nu öppnas på samma sätt som migrationsdebatten. Båda dessa har lidit svårt av en trång åsiktskorridor.
Återigen är det Sverigedemokraterna som går i spetsen för att göra Sverige öppnare och friare. Medan andra pratar om dessa värderingar, är det SD som ser till att det händer.
Varför är det Sverigedemokraterna som vågar prioritera sakliga och obekväma debatter, medan de gamla partierna tystnar och underkastar sig åsiktsförtrycket?
Jag tror det har att göra med hur integrerat i etablissemangskretsar ett parti är. De gamla partierna är mer språkrör för olika maktcentra och ser till vad andra etablissemang tycker, än företräder sina väljare. Som relativt nytt parti bottnar Sverigedemokraterna fortfarande i väljarnas, folkets, perspektiv snarare än i som är gångbart i de fina kretsarna.
Måtte Sverigedemokraterna aldrig tappa dessa band till folkligheten. Det är ett ovärderlig hållning i en levande demokrati.