Det blir oerhört spännande att höra vilka de 20 ministrarna blir i Ulf Kristerssons regering. Nu spekuleras i vilka namn det kan komma att bli. Här är fyra jag tror kan bli Joker i listan.
KOMMENTAR. Strax efter kl 10 på tisdagsförmiddagen kommer nyvalde statsministern att presentera sina omkring 20 ministrar från riksdagens talarstol.
De flesta namn kommer inte att vara några överraskningar. Det är partiernas främsta företrädare på de olika ämnesområden som statsråden ska hantera i regeringskansliet.
Men vi utanför regeringsbildningen hoppas ju alltid på överraskningar. På namn som skapar extra intresse för den nya regeringen. Och namn som kan tillföra något som en vanlig politikerkarriär kanske inte bidrar med.
Richard Herrey (M)
Det vore på tiden att Sverige fick en kulturminister som har egen handfast erfarenhet från insidan på musik- och kulturbranschen, som själv varit musiker och artist. Varför inte Richard Herrey, Europvisionsvinnaren från 1984. Han har tjänstgjort som M-riksdagsman senaste året, men rösterna i valet räckte inte för ett han skulle få ett eget mandat. Utöver artist har han varit teaterdirektör, regissör, producent och restaurangchef.
Populärkulturen står inte högt i kurs hos de fina kulturskribenterna, men kultur behöver nå massorna och inte bara finsmakarna. Vänsteraktivisternas monopol på statliga kulturpengar behöver också brytas. Många olika kulturyttringar behöver lyftas fram. Genom sin erfarenhet borde Herrey ha pondus att stå emot aktivisterna.
Anna Kinberg Batra (M)
Efter att hon snöpligt tvingades bort som partiledare har många påpekat att hon hade rätt och hennes efterträdare har fullföljt hennes första brytning med Fredrik Reinfeldts beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna.
Det kan ju bli en tradition att en moderat statsminister tar med en tidigare partiledare i sin regering. Reinfeldt tog ju in Carl Bildt, så varför inte nu ta med Anna Kinberg Batra? Som civilekonom från Handels skulle hon kunna passa på poster som näringsminister, arbetsmarknadsminister eller socialförsäkringsminister.
Mauricio Rojas (L)
Det vore välförtjänt om ekonomhistorikern Mauricio Rojas kunde få upprättelse för den nesliga behandling han utsattes för av borgerliga alliansen. Han låg bakom Lars Leijonborgs integrationsprogram 2002 med språkkrav för medborgarskap, men vänsterns smutskastning mot honom gjorde att Reinfeldt och c-ledaren Olofsson gav honom yrkesförbud.
Han blev rektor i Madrid i Spanien och presidentrådgivare i Chile, innan han kom tillbaka till Sverige och i valet förra månaden åter valdes till riksdagsledamot. Med sina 72 år skulle han representera de generationer som allt oftare glöms bort här i landet, men som har mycket att ge. Vilken ministerpost? I stort sett vilken som.
Johan Ingerö (KD)
Regeringen skulle behöva någon minister som kan sociala medier. Och som inte bara spyr galla över motståndare (så som vissa S-ministrar gjort) utan kan visa hur politiskt ledarskap kan utövas samtidigt som man är tillgänglig för diskussion. En regering behöver vara kontaktbar, och inte bara genom pressekreterare gentemot journalister.
Det är förmodligen därför S-ministrarna Annika Strandhäll och Morgan Johansson funnits på arenan för sociala medier. Den rollen skulle Ingerö sköta med oerhört mycket högre kvalitet. Han skulle kunna bli vice socialminister under Ebba Busch och avlasta henne. Ingerö har jobbat med välfärdspolitik, bland annat just i socialdepartementet förra gången KD ledde arbetet där.
Inget enkelt pussel
Det är mängder med hänsyn som statsministern måste ta när han väljer ut sina ministrar. Först fördelningen mellan partierna i regeringen. Sett till väljarstöd borde KD och L endast få två ministerposter vardera. Det blir nog tre vardera. På de c:a 14 moderata posterna behöver Kristersson skapa geografisk balans, från norr till söder, och samtidigt både sakkunskap och erfarenhet.
Vi minns 2006, förra gången en icke-socialistisk regering tillträdde. Då jagade medierna frenetiskt fram de minsta brister som man sedan ansåg gjorde statsrådet olämpligt. Medierna fick två statsråd att avgå inom loppet av tio dagar från tillträdet. Här behöver Kristerssons stab ha skapat sig bättre kunskap om tilltänkta ministrar än vad Reinfeldt hade den gången.
Men en sak är klar, det borde inte vara svårt att i kompetens överträffa den avgående S-regeringen.