Årets valrörelsen handlade om energiförsörjning, kriminalitet och migration. Det är också frågor som kommer att dominera politiken kommande år. Därför kan man säga att ”valdebatten höll en hög kvalitet 2022”, menar statsvetaren Peter Esaiasson.

Eftervalsdebatten börjar komma igång. Varför gick det som det gick? Var den mer polariserande än förr? Smutsigare? Handlade valrörelsen om rätt frågor?

Journalister ville styra valfrågorna

I sin gästkolumn i Göteborgs-Posten skriver Peter Esaiasson att journalister är besvikna över att klimatfrågan inte fick större utrymme. Ja, ”bland journalister diskuteras på allvar att man borde ha styrt debatten bort från partiernas prioriteringar. Det är en märklig uppfattning.”

Ja, och farligt. En viss yrkeskår har ingen rätt att försöka sätta sig över demokratins funktionssätt som handlar om att väljarkåren väljer de förtroendevalda man vill bli representerade av i parlamentet.

Eller som Esaiasson summerar: ”Makt och ansvar bör följas åt.” Och journalister tar aldrig ansvar för politiska beslut.

Ingen större polarisering

Själv tycker jag detta var den smutsigaste valrörelse jag upplevt. S-ministrar höll pressträff för att stämpla ett oppositionsparti som ”säkerhetshot”, det som brukar ske i afrikanska diktaturer som passar på att låsa in meningsmotståndare.

Men polarisering är något annat, att olika väljargrupper hamnar långt från varandra och ser väldigt olika på den verklighet man lever i. Här finns naturligtvis polarisering, inte minst om synen på Sverigedemokraterna.

Men Esaiasson menar att årets polarisering är betydligt mindre än den som fanns förr, ni som tror något annat ”har tappat bort historien. Den om klasskampen. Där kan vi prata om en socialt förankrad politisk konflikt som delade Sverige. Under mycket lång tid röstade de allra flesta inom arbetarklassen på en vänsterregering och de allra flesta inom borgarklassen på en högerregering.”

Nu röstade fler tjänstemän och högavlönade på S och fler arbetare och låg- och medelinkomsttagare på icke-socialistiska partier – läs SD.

Sluta se politik som ”gott” mot ”ont”

Esaiasson menar att det varit olyckligt när debatten i så hög grad har handlat om SD som sådant.

”När ond ställs mot god blir politiken ett skyttegravskrig. Med SD förvandlat till ett parti bland andra kan konflikterna handla om materiella frågor. Därmed markerar SD-valet 2022 en tillnyktring. Jag längtar.”

Ja, ju fler som röstat på Sverigedemokraterna desto galnare framstår anklagelserna mot partiet.

I sin krönika i Expressen är Johan Hakelius inne på samma linje: Efter valet har ”Socialdemokraterna och Vänsterpartiet äntligen dragit samma slutsats: nu räcker det med SD-fixering.”

Men kulturkamp blir det

Man får intrycket att både Esaiasson och Hakelius tror på en återgång till den gamla höger-vänsterkonflikten i politiken, när skrämseltaktiken mot SD fallit. Det tror inte jag.

Självklart ska inte smutskastningen och idiotin i att se gott mot ont i svensk politik ha någon plats i den politiska debatten – de som fortsätter att ta till detta är dårar och ska ses som dårar.

Men det finns en saklig och substantiell debatt att föra om kulturperspektiv, om radikalism mot konservatism, på en rad samhällsområden. Sverigedemokraternas framgångar och starka folkliga stöd kommer att öppna upp kulturdebatter som varit förbjudna i årtionden.

För min del tycker jag mig se vissa tecken inom stadsbyggnad och arkitektur där den elitistiska brutalismen (som att slänga ut en betongbunker vid Liljevalchs på Djurgården) nu börjar överges också av etablissemangsfolk. Att kräva stopp på byggandet av fula hus är nu fullt legitimt – och naturligtvis rätt.

I årets riksdagsval gav svenska folket, genom att rösta fram SD till landets näst största parti, ett tydligt besked om att radikalismen kan och ska ifrågasättas på alla fronter.