En gång i tiden delade jag arbetsrum med Ulf Kristersson. Det skulle inte förvåna mig om han fungerar mycket bättre som statsminister än som oppositionsledare.

KOMMENTAR. Detta med ledarskap är något vi är mycket dåliga på att diskutera i Sverige. Särskilt i politiken lyser den med sin frånvaro, även om jag vill påstå att det personliga ledarskapet är en av de viktigaste aspekterna i statsmannakonsten.

Ledarskap handlar om personliga egenskaper

I USA är det självklart att diskutera personliga egenskaper hos ledande politiker. Skälet är att man där alltid väljer person, medan väljarna här i Sverige har att rösta på en kollektiv partivalsedel med tiotals (mestadels totalt okända) namn.

Det är intressant hur man i USA med jämna mellanrum gör ranking över landets presidenter: vem var bäst? Då väger man samman en rad personliga egenskaper för dessa politiker. Då ingår sådant som krishantering, ekonomisk förvaltning, administrativa färdigheter, relation till kongressen och internationella relationer. Men också individuella aspekter som retoriskt genomslag, förmåga att sätta agendan, moralisk auktoritet och förmåga att hantera tidens krav (se exempelvis C-Span).

För min del tycker jag vi borde ägna mer tid åt att analysera ledarskapets svårtolkade egenskaper. Visserligen är det mer rättvist att betygsätta dem som avslutat uppdraget, om man vill granska hela politikerns period vid makten, men även ur den diskussionen finns mycket att lära. Både för politiker som eftersträvar makt och väljarna som har att bedöma, inför nästa val, hur makthavarna utför sitt arbete.

Förklaringen till att sådan utvärdering inte sker i någon större omfattning beror nog på att svensk politik i hög grad ett grupparbete. Det är en norm som sitter så hårt att många inte vet att en svensk statsministern har större formella befogenheter i inrikespolitiken än vad en amerikansk president har – när statsministern väl är vald är denne helt fri att utse sina ministrar, medan amerikanske presidenten bara kan nominera ministrar som sedan måste godkännas av senaten.

Tyckomat eller doer?

Den kanske viktigaste aspekten på ledarskap är om personen är en visionär med många åsikter (tyckomat) eller en verkställare (doer). Detta har betydelse för vilken roll man är bäst i. En oppositionsledare har att skälla på regeringen, med endast ord som vapen, medan en sittande statsminister i första hand har att fatta beslut och verkställa.

Att klart och tydligt beskriva vilka beslut man fattat innebär en annan psykologisk position, än att ur tomma intet hitta fel hos motståndaren som man älskar att skälla på, gorma om och hata.

Jag förstår inte varifrån vänsterdebattörer får sin energi till att sprida så mycken klagan mot andra. För mig är det bara tråkig, enfaldig teater. Jag debatterar mycket hellre olika sakpolitiska vägval, deras fördelar och nackdelar. Sådan debatt engagerar, och man kan till och med lära något av motståndare. Min upplevelse är att Kristersson också ligger åt det hållet.

Jag tror oppositionsrollen, att bara med ordkaskader kritisera andra, har passat Ulf Kristersson sämre än att vara i maktposition att fatta beslut och sedan förklara varför detta sker.

Taktisk bedrift att dölja intern splittring

I Göteborgs-Posten publiceras ett kritiskt porträtt av Kristersson: ”Velig, rädd för att göra fel och har svårt att få saker gjorda. Men också social och intellektuell.”

Sedan C och L röstade nej till Kristersson som statsminister efter valet 2018 har han allt oftare kritiserats för att vara just velig. Han fick en sorts förlorarstämpel på sig. Men jag ser också en annan förklaring till det som uppfattas som velighet. På riksplanet utvecklades den M-linje som nu resulterat i valseger för en riksdagsmajoritet som i veckan kan tillsätta regering, medan Moderaterna i tunga distrikt, exempelvis Stockholm och Västra Götaland, ville fortsätta styra med… Miljöpartiet.

Det som faktiskt hänt är att Kristersson lyckats dölja (i meningen undvika fokus på) hur fruktansvärt splittrat hans parti varit internt. Det får sägas vara en bedrift, som han själv dock har fått betala för genom att utåt framstå som velig.

Nyfikenhet är inte velighet

Inte heller känner jag igen G-P:s karaktäristik från de år jag var verksamma i tankesmedjan Timbro och en tid delade arbetsrum med Kristersson. Tidningen har intervjuat flera kritiska röster (som är anonyma) medan centerns partisekreterare Michael Arthursson ger positiv bild av Kristersson: ”Han gillar att vrida och vända på saker och ting och kan se saker ur olika perspektiv. Sedan kan det ju uppfattas som att man velar fram och tillbaka, men jag tror att ett visst mått av att pröva olika sidor av en sak behövs hos en politisk ledare.”

Ja, under mitten av 1990-talet innebar projektet ”ekumeniken” att ett 30-tal yngre borgerliga politiker från M, FP, C och KD träffades en gång i månaden i informellt samkväm (och ibland på kursgårdar, dock inte Tidö, över en helg) för att diskutera våra skilda ingångar till värderingar, samhällssyn och ideologi. Motor i detta projekt var Ulf Kristersson, och såväl Arthursson som jag deltog. (För övrigt även Johan Pehrson.)

Här upptäckte vi att de olika partikulturerna innebar att vi använde olika ord och beskrivningar, men i grund och botten hade ganska lika värderingar. En ömsesidig respekt och förståelse växte fram, här i slutet av 1990-talet. Det lade, menar jag, grunden för Allians för Sverige 2004.

Jag tyckte dessa träffar var oerhört givande, inte minst därför att vi ofta bjudit in någon som då var tung i samhällsdebatten – som Ericsson-vd:n Lars Ramqvist, maktutredaren Olof Pettersson, Moderna Tiders Göran Rosenberg – och efter deras inledning hade en öppen diskussion långt utöver dagspolitiska spörsmål.

Agera istället för att gny

Men detta projekt var mycket illa sett från flera borgerliga partiledningar. Vi misstänkliggjordes i våra egna partier (mig försökte partiledningen få struken från C-riksdagslistan 1998). Kristersson fick betala priset genom att inte bli invald i partistyrelsen, trots att många medier redan då utmålade honom som en blivande partiledare.

Den som driver ett projekt även om det går emot den egna partiledningen, och därmed riskerar den egna karriären, kan knappast anses ”rädd”. Medan Fredrik Reinfeldt gjort stor sak av att han hamnade i onåd hos partiledningen, var det Kristersson som verkligen blev motarbetad och lämnade riksdagen för att arbeta i näringslivet – men utan att gnälla, gny och klaga offentligt. Jag ser här två skilda karaktärsdrag, och jag föredrar Kristerssons varje dag i veckan.

Från nyliberal till konservativ

Ett annat ”bevis” på Kristerssons velighet sägs i G-P vara förflyttningen från öppna gränser i tiden för Berlinmurens fall, till att nu ha gjort upp om regeringsmakten med socialkonservativa Sverigedemokraterna.

Men förflyttningen har alltså skett under en 30-årsperiod. Som MUF-ordförande 1988-92 drev Kristersson de öppna gränsernas vision. (Och vi kanske inte ska glömma att ”gräns” på den tiden mest associerades med kommunistiska soldater som sköt mot medborgare som försökte fly från Sovjetblocket). Men några år senare, när M-manifestet ”Land för hoppfulla” presenterades 1997, för vilket Ulf Kristersson varit huvudsekreterare, kritiserades det i medierna för att vara… rasistiskt.

Där problematiserades invandringen. Men partiledningen kastade manifestet i papperskorgen. Och Reinfelds talskrivare under statsministeråren, Moa Berglöf, avfärdade så sent om i våras manifestet för att inta ”rasistens perspektiv”.

Kristersson såg relativt tidigt problemen som började tona upp sig. Men hans parti var inte intresserat av att lyssna. Några år senare drev L-ledaren Lars Leijonborg frågan om språkkrav för medborgarskap och gjorde stora framgångar i valet 2002. Men han fick aldrig genomföra det, eftersom hans parti var emot, något han beskriver i sina memoarer.

Det är bara med Sverigedemokraterna som någon aktör i Sverige klarat av att samlat och konsekvent framföra problematiken kring invandringen. Alla andra har tystnat när vänstern gormat om rasism.

Energisk eller trött?

I G-P får socialdemokrat mot Kristersson framföra det som brukar sägas om Stefan Löfven: att han är trött och att det inte ser ut som att han gillar att få statsministeruppdraget. Jag undrar om denne sosse någonsin träffat Kristersson. En mer energiskt och aktiv politiker är svårt att hitta. Det är nog därför han är kvar i leken och nu kan nå ända fram, nära trettio år efter att medierna först spekulerade i att han skulle kunna nå statsministerposten.

Jag har fått frågor om Kristerssons temperament, sedan journalister hört rykten om att han kan bli upprörd. Mitt svar har varit att jag aldrig sett det. Men jag minns att det var en utmaning att hålla jämna steg med honom när ekumeniken planerades och genomfördes. En aktiv och otålig person kan bli upprörd när saker man bestämt inte finns på plats. Nu närmar sig Kristersson de 60 och med åldern – och positionen – kan man lära sig hantera situationer. Men i grunden är det ju något positivt att där finns en stark drivkraft som frustreras när inte tillräckligt mycket blir gjort.

Ledarskapet avgör nya regeringens öde

Kommer den historiska regeringsbildning som nu sker att lyckas? Utöver vissa spänningar mellan samverkande partier i för svensk opinion mycket känsliga frågor, väntar förmodligen ekonomisk lågkonjunktur, prischocker och möjlig kollaps för elsystemet under smällkalla vintern. I vårt närområde pågår fullskaligt krig.

Riksdagsmajoriteten kommer att få behandla svåra problem. Göra tuffa avvägningar. Och det är fyra partier som ska komma överens.

Detta sätter statsministern på svåra prov. Här krävs ett lyhört ledarskap som förmår att registrera var smärtgränsen går för olika aktörer som alla måste samlas. Här gäller att vara kreativ och finna nya lösningar på gamla problem. Och här gäller att ha en ideologisk fasthet som gör att man kan förverkliga det samhälle man vill se, även om det sker under press från verklighetens tuffa villkor.

Jag tror, faktiskt, att hantera svårigheter av denna allvarliga art passar Ulf Kristersson bättre än att i opposition stå i riksdagens talarstol och gorma om hur dåliga motståndarna är.