Det finns mycket av illusioner i politiken. Det som sägs är allt oftare inte alls det som gäller. Orden används mer för att vilseleda än klargöra. Det gäller att se igenom dessa intellektuella dimridåer.

Ett aktuellt exempel är nya 26-åriga miljö- och klimatministern Romina Pourmokhtari (L) som i ett ytligt underhållningsprogram i SVT ställdes inför ett antal val.

Välja mellan Greta och Jimmie

Förutom att hon valde havredryck framför komjölk och höjt bensinpris framför sänkt valde hon också mellan Greta Thunberg framför Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. 

Men detta är en bluff. Ett sätt för L-ministern att försöka bevara sina vänsterprofil trots att hon sitter i en regering som är helt och fullt ut beroende av Jimmie Åkesson. Om han ber Pourmokhtari att hoppa, kommer hon att fråga ”hur högt?”

Faktum är att Romina Pourmokhtari har att genomföra den miljöpolitik som Sverigedemokraterna förhandlar fram med regeringen – och i det ingår att sänka bensinpriset för de svenskar som behöver bilen i sin vardag. Enda skälet till att hon är minister är att Sverigedemokraterna ökade mer än de borgerliga partierna backade i riksdagsvalet.

Om Pourmokhtari inte lyder kan Åkesson vilken dag som helst begära misstroende i riksdagen mot henne – eller statsministern. Då är det högst troligt att blir som Åkesson vill.

Ändå ska L-partister näpsa och tjafsa mot Sverigedemokraterna. I ord. Det är ord, ord, ord utan någon som helst betydelse. Det var likadant med Bengt Westerberg 1991 när han under valvakan lämnade TV-studion när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in. Men någon vecka senare satte sig Bengt Westerberg som socialminister i en regering som var helt beroende av Ny Demokrati. Hyckleriet är uppenbart. Men detta falska bländverk verkar fungera på många.

För mig är det bara ett bevis på en falsk, ohederlig politiker som försöker bedra väljarna.

S: Tidöavtalet på rätt sida om historien

Men också om sakpolitik försöker vissa blanda bort korten. S-ledaren Magdalena Andersson riktar ingen kritik mot Tidöavtalets stränga och restriktiva migrationspolitik. Detta eftersom hon menar att det bygger på socialdemokratisk politik från 2015. Det är rätt så anmärkningsvärt att den invandringspolitik som S nu säger sig vara upphovsmän till, för kort tid sedan kallades rasistisk.

Hur kan man byta fot så snabbt? Förut ansågs det vara att stå på fel sida ”om historien” när SD föreslog riktiga skärpningar av gränserna och indragna förmåner för migranter. Nu har S bytt sida. Till rätt sida om historien, vilket ju iochförsig är glädjande.

Men det visar hur lite ord och uppfattningar betyder för Socialdemokraterna. Bara man kommer närmare makten är man beredd att säga precis vad som helst.

Brister i Tidöavtalet?

I Göteborgs-Posten framför Adam Cwejman kritik mot den restriktiva migrationspolitiken i Tidöavtalet. Den är ”otidsenlig”, menar han. Han vill hellre se den migrationspolitik som Kanada och Australien har. Där finns en lättare väg in i landet för de som faktiskt har kompetens och efterfrågad arbetskraft att tillföra.

Här avslöjas svagheten i liberalers förkärlek för principer och skrivbordsidéer – i ord – som är frikopplade från verkligheten. Cwejman är 30 år försent ute. Vi har nu två miljoner migranter i landet från regioner långt bort och som fått uppehållstillstånd trots att de inte fungerar på svensk arbetsmarknad. Efter tio år har mindre än 50 procent arbete.

Att med denna verklighet öppna gränserna så som Kanada och Australien är fullständigt orealistiskt. Sverige måste hantera de två miljoner som redan kommit, utan att några krav på arbetsförmåga ställdes. Den svenska situationen är helt annorlunda än den i Kanada och Australien.

Nu måste – precis som Tidöavtalet gör – allt fokus läggas på att minimera asylinvandringen och uppmuntra återvandring av dem som redan är i Sverige men saknar utsikter att få arbete eller inte vill acceptera svensk kultur och värderingar.

Gamla synder tynger Sverige

Visst, det är orättvist mot dem som har riktiga asylskäl i dagens krigshärdar, men den kritiken borde Cwejman rikta mot Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som tillämpade extremt generösa asylregler som i princip innebar att alla som satte sin fot på svensk mark har fått stanna. Ett nej har aldrig varit ett nej. Därför har Sverige inget utrymme för ”tidsenlig” invandring.

Att stoppa tillströmningen till Sverige är första steget i att kunna rätta till situationen. Nästa steg är att alla som inte vill respektera att här råder svenska värderingar – punkt – får hjälp att lämna landet. Utvisningar av dem som inte har laglig rätt att vara här måste börja ske och i stor skala.

När väl Sverige återfått trygghet på gatorna och stabilitet i välfärdssystemen, vilket kan komma att ta de 30 år det tog att riva ner samhällets trygghet, då kan den diskussion om migrationens principer som Cwejman nämner ske. Sådär 2050.

Har inte råd med ordlekar

Att bara se principer och inte verkligheten är också ett sätt att förvandla politiken från ett praktiskt hantverk, en statsmannakonst, till en lek med ord.

Sverige har inte råd med dessa ordlekar. Landet behöver handling och ledarskap. Det krävs inget mindre än att vända 30 år av skadlig politik som likt ett gift tränger in och förstör i princip alla samhällets vrår.

Låt oss fokusera på verkligheten. I det avseendet är Tidöavtalet det bästa hopp vi fått på många årtionden.