Den svenska samhällsdebatten måste bli öppnare. Åsikter måste få dryftas utan att nedsättande epitet kastas. En som verkligen är ett mått på oliktänkande är författaren Tage Lindbom, som umgicks med Per Albin Hansson och övrig S-elit men blev en märklig avfälling som är kontroversiell också bland konservativa.
Titel: I otakt med tidsandan - en personlig biografi om Tage Lindbom Författare: Tomas Lindbom Förlag: TLR, 2021 (eget förlag)
Vi har haft en osedvanligt smutsig valrörelse som i hög grad gått ut på att brännmärka dem som inte har ”rätt” åsikter. Tack och lov ställer svenska folket inte upp på den sortens totalitära beteende. De partier som diskuterat sakfrågor framför smutskastning vann majoritet i riksdagsvalet förra månaden.
Statsvetaren Sten Widmalm har tillsammans med forskningskollegor undersökt debattklimatet. I aktuella intervjuer för Kvartal och Hotspot konstaterar han att det finns en utbredd uppfattning i Sverige att demokratin är till för att vi ska tycka lika. Graden av politisk intolerans bland svenska folket är så hög att forskarna blev närmast chockade.
Här måste vi återupprätta respekten för det fria ordet och allas vår rätt att tycka olika.
Lindbom var en säregen mystiker
En som verkligen tyckt olika är Tage Lindbom (1909-2001). Han beskrivs ibland som en av 1900-talets främsta konservativa intellektuella i Sverige. Men han var som ung radikal socialist och under nästan 30 år chef över Arbetarrörelsens arkiv, alltså tillhörande Socialdemokraternas akademiska gren. Men han betraktades med tiden inom S som en avfälling. Och när han på äldre dar blev konservativ, är han ändå ingen som svenska konservativa idag hänvisar till.
När vi här i Samtiden tidigare haft artikelserie som uppmärksammat konservativa tänkare kallas Lindbom främst ”antimodernist” av Simon O Pettersson. Och när Jakob E:son Söderbaum gav ut sitt omfattande översiktsverk Modern konservatism (Recito, 2020) finns inte Tage Lindbom med.
Och jag förstår det. Lindbom var inte en konservativ i Edmund Burkes anda, alltså en konservativ som omfattas av västerlandets upplysningstradition. Lindbom sökte sig istället till muslimska sufismen.
Men det betyder inte att man måste förkasta Tage Lindbom. Han framför resonemang som kan ge uppslag till kritiskt tänkande, oavsett om man är socialist, liberal eller konservativ.
Nytt intressant porträtt
En ny och annorlunda biografi har kommit om Tage, skriven av hans son Tomas. Det är spännande att läsa när sonen återger vad fadern berättat för honom om sina erfarenheter. Tage Lindholm var adoptivbarn med en känslokall uppväxt i lägre medelklass. Han blev socialist redan under gymnasieåren, inte minst därför att hans fosterföräldrar förlorat sina sparpengar och blivit skuldsatta i en börsnedgång 1919. Kapitalismen satte enkelt folk på bar backe.
Men Tage hade läshuvud och fick studera på Uppsala universitet med exempelvis Gunnar Heckscher. Han doktorerade i statskunskap inför Herbert Tingsten i Stockholm. 29 år gammal utsågs han till chef för Arbetarrörelsens arkiv. Han rörde sig bland socialdemokratins stora, Per Albin Hansson och Ernst Wigforss, men trivdes bäst i kulturella kretsar.
Medan Per Albin gillade kulturdebatten som Tage Lindbom bedrev, gällde motsatsen för efterträdaren Tage Erlander. Den nye statsministern ondgör sig i sina dagböcker över ett tal som Lindbom hållit: ”Lindbom gick på händerna”. Hur ska S kunna driva socialistisk kulturpolitik, frågade Erlander, när det inte ens fanns några kulturpersonligheter i de egna leden.
Kultur var något borgerligt på den här tiden. Men det skulle ju ändras, inte minst efter 1968.
Avfälling från socialismen
Med tiden kom Tage Lindbom att ifrågasätta socialismen ”som innehållslös liturgi i en kyrka som tappat bort sin tro”, även om han var chef för Arbetarrörelsens arkiv fram till 1965. Partiet förbigick honom med tystnad. Sonen berättar i biografin om hur fadern hoppas att flera statsråd ska finnas med när han ska föreläsa om en ny bok han skrivit. Men endast den då avgångne finansministern Wigforss finns i publiken, och han håller tyst.
När Lindbom förstod att socialismen inte kunde skapa den samhällsgemenskap han efterfrågade, övergav han den och blev sökande. Han var fortsatt idealist och avskydde kapitalismens fokus på det materiella, att människor i första hand ville ha det bättre ställt, snarare än förkovra sig andligt.
Det ledde honom till muslimska filosofiska kretsar.
Detta gör naturligtvis inte Tage Lindbom ointressant, men det gör att jag inte ser honom som intressant ur ett svenskt konservativt perspektiv. Jag får bilden av att han inte accepterar en viktig del i västerländsk konservatism: pragmatismen. Alla människor kan inte bli filosofer. Det leder fel att söka det perfekta livet. Att som sonen berättar – be bön fem gånger om dygnet, även när han och fadern åker buss – känns mer som en extrem renlevnadsambition än som konservativ åskådning.
Träder ändå fram som mänsklig
Biografin är ändå synnerligen läsvärd. Man får inblickar i en tid som inte finns. Och framför allt: Sonen Tomas ger en både kärleksfull och öppen beskrivning av den komplicerade person som var hans far. Jag tror fler borde skriva biografier över sina berömda föräldrar. Det gör att de framträder mer som människor och mindre som offentliga men stela karaktärer.