Socialdemokraterna är fortfarande chockade över att man förlorade regeringsmakten. Och man står nu inför ett avgörande vägval: fortsätta linjen som innebar förlust eller styra bort från den identitetspolitiska återvändsgränden.
Den nya Kristerssonregeringens hårdaste kritiker är, föga förvånande, medieetablissemanget. Man försöker ivrigt hitta svagheter i politiken och hos ministrarna. Hittills har man bara fått lama kritikerröster från uppenbara intresseorganisationer att kritisera regeringen.
”Ta avstånd” är att förlora
Inte ens Socialdemokraterna har angripit regeringen. Detta upprör den S-märkt ledarsidan i Aftonbladet. Magdalena Andersson (S) tar ”inte ens” avstånd från migrationspolitiken i Tidöavtalet. ”Det hade varit så fruktansvärt enkelt”, tycker Aftonbladets ledarsida och summerar: ”Efter en valrörelse där det som enat C, Mp, V och S varit motståndet mot SD, borde det naturliga vara att ta avstånd från deras politik även efter valet.”
Men det Magdalena Andersson och hennes partiledning kan konstatera är att just denna linje ledde till förlust av regeringsmakten. Visserligen klarade sig Socialdemokratin från att göra ytterligare väljartapp, men stödpartierna tappade mest av alla – C förlorade 1,9 procentenheter och V förlorade 1,3 procentenheter. Allt medan SD vann 3,0 procentenheter.
S-ledningen har insett att ”ta avstånd” från Sverigedemokraterna är att förlora. Väljarkåren går inte på skrämseltaktiken, inte ens när man övergår från ”rasist” till ”säkerhetshot”, som Peter Hultqvist och Anders Ygeman gjorde på en av svensk politiks värsta pressträffar någonsin.
Välja rabiat vänster eller konstruktivt folkhemstema?
Skälet till att Magdalena Andersson nu inte bara avstår från att kritisera Tidöavtalet, utan säger att det var Socialdemokraterna som 2015 påbörjade den restriktiva linje som finns i Tidöavtalet, kan summeras i ett ord: realpolitik.
Partiledningen förstår att vänsteraktivisternas identitetspolitik driver arbetarna bort från ”arbetarpartiet” och till Sverigedemokraterna. Arbetare är inte intresserad av tredje könet och feministiska cykelbanor, utan av att kunna leva ett tryggt och förutsebart liv där man ändå kan hoppas att saker och ting ska bli bättre.
Frågan är bara hur SAP ska hitta tillbaka till folkhemstanken, nu när folkhemmet (som trots allt är en konservativ idé) så hårt är förknippad med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.
Etablissemangsradikalismen bekymmer för både S och SD
Det är nästan komiskt, men Socialdemokraterna har lika stort bekymmer med etablissemangens radikalism som Sverigedemokraterna. Fast från olika håll. För SD är målet givet: dessa icke-valda makthavare som styr stora delar av samhället i strid med folkviljan ska betvingas in under demokratins maktsfär (*). För S handlar det om att sluta bli ihjälkramade av dessa radikaler.
Som jag ser det har Socialdemokraterna intellektuellt låtit sig bli kidnappade av dessa postmodernistiska radikaler och identitets- och rasifiseringstokiga aktivister. Socialdemokraterna driver inte längre socialdemokratisk politik, utan låtit sig lockas av en kvasiakademisk dårskap som stöter bort partiets väljarbas.
Av någon anledning har partiet inte insett att den sociala ingenjörskonst man förlitade sig på under 1950- 0ch 60-talen, då ”experter” byggde det nya folkhemmet, slagit över i något som inte gynnar folkflertalet utan är ett särintresse för en liten, liten klick högljudda extremister.
Hitta hem
Sverigedemokraterna är i mångt och mycket den folkliga reaktionen på denna etablissemangens radikalism. För verklighetens folk finns män och kvinnor. Och man är inte intresserad av att göra huvudsak av en ytterst liten minoritet som har problem med sin könsidentitet. För Socialdemokraterna är det ju en katastrof att etablissemangsradikalismen nu också dödar all kreativitet på universiteten genom att tvångsmässigt och överordnat lägga könsperspektiv på inte bara humaniora utan också – absurt nog – på matematik, fysik, kemi, ja, all naturvetenskap.
Den sociala ingenjörskonst som förverkligade delar av det socialdemokratiska folkhemmet på 1900-talet har slagit över i sin motsats: den bryter sönder samhället genom att skapa polarisering mellan dem som håller sig till den västerländska upplysningstraditionen och de som låter vetenskapen underkastas ideologiska dogmer – så som förut skedde i Sovjetunionen (där kommunism, här postmodernistisk identitetspolitik).
Socialdemokratin bär skulden för att denna destruktiva radikalism har fått fäste i alla offentliga och skattefinansierade institutioner. Och väljarna har börjat låta partiet betala priset, genom att sluta rösta på partiet.
I flertalet europeiska länder har Socialdemokratin kraschat. Som jag ser det finns bara en väg ut för S att överleva i Sverige – att hitta hem. Tillbaka till folkhemmets grundläggande ambition om att skapa samhörighet och på den bygga ett jämlikt samhälle. Det var den vägen som gjorde partiet så starkt på 1900-talet i jämförelse med andra länders S-partier.
Men egentligen gör det inget om S går samma öde till mötes som Pasok i Grekland (från 43 procent till noll på sju år) – nu har ett annat parti axlat rollen som bärare av folkhemmets värderingar.
***
*) Tydligen måste man numera skriva folk på näsan vad man menar, annars missförstår vänstern (o)medvetet vad man skriver: Med ”betvingas in under demokratins maktsfär” menar jag att de politiker som vunnit val och därmed styr demokratiskt i regeringsställning inte bara har rätt att, utan också skyldighet att ha kontroll över hur varje skattekrona används. Staten kan inte skicka iväg miljardbelopp till ”kulturen”, som vänsterextrema aktivister sedan kan bada i utan insyn. Skattepengar ska alltid vara villkorade. Den som vill ha ”fri kultur” ser till att finansiera den på egen hand.