Den annalkande lågkonjunkturen kommer att kräva mycket av den nya regeringen. Men man får inte tappa den viktigaste bollen av alla: återskapa en fungerande rättsstat där hederligt folk kan leva tryggare.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna hade inte suttit i regeringsställning om inte Sverigedemokraterna samlat mer än var femte väljare bakom kravet på hårda tag mot brottsligheten.

Om vi plockar bort denna sakfråga från valrörelsen, hade Socialdemokraterna vunnit och kunnat sitta kvar i regeringsställning.

Därför är brottsligheten också viktigast för M, KD och L att ta itu med, så att väljarna märker skillnad till valet 2026.

Gängen tar över när domstolarna kapitulerat

Det har visat sig vara enkelt att skjuta sönder ett samhälle som det svenska. Risken att åka fast är liten, eftersom polisen är underdimensionerad och fylld med polisanställda utan adekvat kunskap. Och även om en mördare skulle åka fast är chanserna goda att domstolarna friar mördaren. Vi har – utan att väljarna fått säga sitt om den – fått en juridisk filosofi där man kräver att varje tvivel rätas ut för att fälla den åtalade.

Filosofiprofessorn Per Bauhn pekade för några år sedan på problemet med svenska domstolar, även om han då diskuterade terrorister:

”Att få personer fälls för terrorbrott i Sverige handlar inte om att vi skulle ha få terrorister, utan snarare om att beviskraven är så högt ställda att det i praktiken inte går att fälla någon som inte blir påkommen med en bekännelse i ena handen och en bomb i den andra.”

Detsamma gäller gängkriminella. Polisen måste i princip vara på plats och ta dem på bar gärning medan de skjuter för att någon av svenska domstolar ska dömas till ansvar.

Återupprätta svensk rättskipning

Den nya regeringens justitieminister Gunnar Strömmer (M) måste vända skutan. Det enkla är att skärpa straffskalorna och göra det Morgan Johansson (S) inte gjorde: höja minimistraffen för våldsbrott. Det svåra är att ändra domstolarnas bevisprövning, tillbaka till den praxis där hela beviskedjans sannolikhet bedömdes, istället för att kräva 100 procent klarhet i varje detalj.

Per Bauhn ger ett konkret exempel: 2012 stod tre män åtalade för att ha sökt mörda konstnären Lars Vilks på Röda Sten Konsthall i Göteborg. Såväl tingsrätt som hovrätt fann det styrkt att männen hade tagit del av propagandamaterial från våldsbejakande islamistiska rörelser, att de ville ”sammanträffa” med Vilks, att ”mycket tyder” på att de nog inte hade varit ”främmande” för att använda knivarna om de fått tag på honom. Ändå friades de från anklagelsen om mordförsök, eftersom man trots allt inte ansåg det styrkt att de faktiskt skulle använda knivarna till att skada Vilks.

Denna krystade aningslöshet hos domstolarna gör att brottslingar kommer undan bestraffning och kan begå nya brott, göra ännu fler till brottsoffer. Rasera tillit och trygghet än mer i landet.

Bortom rimligt tvivel

Vad är det som behöver ske för att domstolar ska döma dem som begår våldsbrott? Det för postmodernister provocerande svaret är: domstolarna måste återgå till sunt förnuft. Bevisprövningen kan inte bli absolut, det kommer alltid att finnas visst tvivel. Men med förnuft och erfarenhet kan domare bedöma vad som är rimligt och orimligt tvivel.

Här kommer dock svårigheten för justitieministern: hur får man domstolar att återta sitt förnuft?

Det är inget som går att lagstifta eller instruera. Det är något domare måste besitta i sin person. Och vänsterkriminologiska dominansen har sedan 1960-talet lyft ansvar och förnuft bort från domarna som personer till att göra juridik till en räknemaskin där utfallet inte innefattar mänsklig bedömning. Och då leder minsta tvivel till friande dom – precis som vänsterkriminologerna ville.

Bauhn har heller inget svar, utan summerar: ”Det brukar påpekas att ingen ska dömas om inte vederbörandes skuld har fastställts bortom allt rimligt tvivel. Men när denna princip tolkas så att även ett orimligt tvivel leder till ett friande, så blir inte effekten ett bättre rättssamhälle, utan i stället ett samhälle där lagarna och domstolarna förlorar i respekt, inte bara hos presumtiva förbrytare utan också hos de medborgare som är deras tilltänkta offer.”