Nu är det fyra år till nästa val. Då måste medborgarna åtminstone kunna se tydliga tecken på att landet haft en annan regering som tar tryggheten på allvar.

Med medier 24 timmar om dygnet är det lätt, fruktansvärt lätt, att fastna i de korta, mycket korta, perspektiven. Många har nu synpunkter på vad Ulf Kristerssons veckofärska regering ska göra och inte göra. Om jag får ge ett råd är det: Inta ett lite längre perspektiv, bortom de dagliga, braskande tidningsrubrikerna, de giftiga kommentarerna i sociala medier och kritiska reportagen i etermedia.

Tänk långsiktigt

Det är så lätt att fångas av de omedelbara reaktionerna, det oöverlagt känslosamma och illa genomtänkta i svensk opinionsbildning. Regeringen borde höja blicken och koncentrera sig på att göra det man i valrörelsen lovat och i Tidöavtal och regeringsförklaring sagt att man ska göra.

Här krävs en oerhörd koncentrationsförmåga. Kritikerna kommer att dränka medierna budskap om att regeringen vidtar åtgärder som inte är vetenskapligt belagda, att varje åtgärd kan få negativ effekt och att det är så synd om de kriminella som får sin frihet inskränkt.

Men i den grymma värld vi nu lever – där vådaskott i biltunnel då springpojkar råkar döda gängledare gör mer för att skapa lugn i samhället än polisens insatser – måste politiken vidta alla de åtgärder som ryms inom en rättsstat för att först hejda utvecklingen och så småningom åstadkomma en tillbakapressad klan- och gängkriminalitet.

Nytt kriminalpolitiskt paradigm

Den nuvarande kriminologiska paradigmet, som styrt svenskt tänkande sedan 1960-talet och som utgår från att det är mest synd om brottslingarna, måste obehörigen rensas ut. Den äldre rättsfilosofin där individen är ansvarig för sina handlingar och ska sona för sina brott, måste återintroduceras.

Här krävs en fasthet och tydlighet från regeringen utöver det vanliga. Myndigheter kommer att streta emot, vilja bevara de vänsterradikala värderingarna genom att strunta i regeringens ambitioner.

Handla nu

Johan Hakelius i Fokus (betallänk) har aldrig haft mer rätt än när han skriver:

”Ulf Kristersson kan inte kosta på sig att vara defensiv. Han måste göra den här regeringens politik till sin egen, oavsett hur mycket han kompromissat och oavsett hur många initiativ som från början kom från Sverigedemokraterna.”

Det är – vad man än tycker om det – Sverigedemokraternas framgångar som resulterat i regeringsskiftet. Väljarkåren har talat om att det är Sverigedemokraternas politik man vill ha.

Valsegrar beror inte på partiernas taktik, valutslaget är en följd av de verkliga problem som väljarna ser och som väljarna vill ha åtgärdade.

Och ska vi komma till rätta med all den otrygghet som breder ut sig över detta land, krävs en regering som förstår, agerar och inte ber om ursäkt för sin existens. Om regeringen gör sitt jobb och kan uppvisa att man börjat vända trenderna, då kan den också bli omvald 2026 för att fullfölja det väljarna vill ha: tryggheten tillbaka.