Ulf Kristerssons regeringsförklaring signalerar verkligen ett paradigmskifte på flera områden. Men signaler räcker inte. Nu har regeringen att få myndigheterna att genomföra dessa påtagliga förändringar. Ett passivt motstånd är att vänta, som går ut på att försena, fördröja och omintetgöra regeringens ambitioner.

Det var en kärv ton från Ulf Kristersson idag. Men helt rätt i tiden. Staten håller på att tappa kontrollen över landet. Då måste kraftfulla åtgärder sättas in för att återskapa stabilitet. Åtgärder som vänsteroppositionen kommer att gallskrika om. Men motståndet från politiken kommer inte att vara den svåraste. Det kommer statsapparatens tjänstemän att vara.

Tjänstemän kommer att sinka

Ta bara det berömda upprop från 261 departementstjänstemän på UD som efter valet 2018 protesterade mot hur väljarna röstat och vägrade arbeta för en regering med Sverigedemokraterna. (Det var innan C och L bytte sida och skänkte bort makten till S.) Nu är få tjänstemän så korkade att de offentliggör sitt förakt för demokratin, men detta upprop är förmodligen representativt för stora delar av regeringskansliet, alla myndigheter och universitet. Högutbildade är numera vänster, eftersom de anser sig bättre än verklighetens folk och vill därför ha kommunistisk makt att styra landet – medan demokratin ses som ett skådespel för folket.

Dessa tjänstemän kommer inte öppet att säga emot Ulf Kristersson och hans statsråd, men då kommer att göra allt för att försinka, fördröja och försvåra alla ändringar regeringen vill genomföra.

En underbar beskrivning hur dynamiken ser ut ges i brittiska satirserien ”Javisst, herr minister”. Det är alltid ministern som drar kortaste strået när byråkraterna är emot förändring.

Här har Kristerssons ministär sin största utmaning. Att få något gjort.

Förstår regeringen vem som är motståndare?

Frågan är om de 24 statsråden förstår vem som är deras främsta fiende i att uppnå de ambitioner partierna vann valet för att genomföra?

Mot slutet av regeringsförklaringen får jag lite hopp. Där säger Kristersson i en kort mening något helt centralt: ”Tjänstemannaansvar ska införas.” Formellt sett finns ett sådant, men det är kringskuret på ett sådant sätt att det måste bevisas att en tjänsteman medvetet gjort fel. Det var Olof Palme som urholkade detta. Innan dess fick Justitieombudsmannen som åklagare många statstjänstemän fällda för att de misskött sin uppgift. Sedan lägger Kristersson till: ”Det offentliga finns till för att tjäna medborgarna. Aldrig tvärtom.”

Den nye statsministern signalerar att tjänstemän ska passa sig för att sätta sig upp mot folkets valda representanter. Det är helt rätt.

Tillsättningen av myndighetschefer

En annan helt avgörande aspekt som inte heller lyfts fram i sådana här sammanhang när politiker stakar ut ambitioner för en ny mandatperiod: utnämningsmakten. Det är helt avgörande att myndighetschefer är inställda på att, inte bara lyda regeringen, utan också förstå och respektera regeringens vilja. Bara då kan man bidra konstruktivt för att de folkvalda ska få de underlag som krävs för att gå till beslut i regering och riksdag.

Här har borgerliga politiker varit naiva. Man har tillsatt opolitiska tjänstemän, medan Socialdemokraterna under sina regeringsår fyllt myndigheter och departement med partifolk. Resultatet blir att de opolitiska måste lyda partifolket, om de ska kunna göra karriär. Oavsett vilken regering som sitter för tillfället.

Hur ska Kristerssons ministrar få dessa departement och myndigheter att förbereda paradigmskiften som vänsterpartierna är emot? Det finns bara ett sätt: att tillsätta chefer som respekterar regeringens demokratiska legitimitet och ärligt vill göra det regeringen ger i uppdrag.

Statstjänstemän ska tjäna folket

Frågan är bara hur det ska gå till när tillsättningsprocessen falskeligen kallas opolitisk och ministrar inte får lägga sig i myndigheternas arbete. Sverige borde avskaffa förbudet mot ministerstyre, som bara finns i Sverige och Finland. Vi borde anta den amerikanska praxis som kräver att alla höga chefer lämnar in sin avskedsansökan när en president blivit insvuren för en ny mandatperiod. Det är sedan upp till den nya regeringen om cheferna får förlängt förordnande eller om de blir utbytta.

Det skulle försäkra den politiska och demokratiska ledningen om att statsförvaltningen är lojal mot den sittande regeringen och inte några andra politiska krafter. Det är för denna lojalitet man får lön betald av skattemedel. Om man vill verka för egna uppfattningar i strid med regeringen får man naturligtvis göra det – men först sedan man sagt upp sig och lämnat sin statliga befattning.

Jag hoppas att de borgerliga inte längre är så naiva som man var under Reinfeldts tid.