Regeringsförhandlingarna drar ut på tiden. Av naturliga skäl är intresset för hur det går enormt. Och det som viskas är inte särskilt uppmuntrande.
Tystnaden från de fyra förhandlande partierna är öronbedövande. Men det tar tid. Det ger upphov till spekulationer och ryktesspridning.
Visserligen är det idag endast dag 20 sedan Ulf Kristersson fick talmannens sonderingsuppdrag om att bilda ny regering. För Stefan Löfven tog det 134 dagar för fyra år sedan.
Men Sverige behöver en ny regering. Omvärldsläget är känsligare nu än då, med krig i närområdet, inflation och rusande energipriser.
Av – obekräftade – medieuppgifter är det Liberalerna som utgör orosmomentet. De vill själva vara med i regeringen, men inte släppa in Sverigedemokraterna. De vill riva upp sådant som SD, M och KD redan gjort upp om. Och om de skulle sitta i regeringen, men inte SD är risken uppenbar att ingenting kommer att hända på migrationspolitikens område.
En sådant resultat är fullständigt oacceptabelt för Sverigedemokraterna av flera skäl.
1. SD är enda parti som ökade
Det finns bara ett skäl till att Ulf Kristersson alls får sondera möjligheten av att bilda regering: Sverigedemokraternas valframgångar. Såväl M, KD som L backade i valet och fick färre mandat än i valet 2018. Men SD ökade mer än de tre partiernas tillbakagång tillsammans.
2. Största parti på ”Kristerssons sida”
Det är också så att Sverigedemokraterna är störst på den vinnande sidan. I de flesta länder i Europa skulle uppdraget att bilda regering ha gått till största partiets ledare, Jimmie Åkesson. Redan här har Sverigedemokraterna kompromissat och visat god vilja.
3. SD är 4,5 gånger större än L
Demokrati bygger på väljarkårens utslag i allmänna val. Nu har 4,5 gånger fler röstat på Sverigedemokraterna, 1.330.325 röster, än på Liberalerna, 298.542 röster. Att få ett så mycket högre stöd i väljarkåren ger ett tydligt besked till partierna om vilket parti som har bäst skäl för sina politiska krav.
Väljarnas vilja måste ge utslag
Därför är det nu dags att låta väljarnas utslag ge resultat i regeringsförhandlingarna. Det finns inga skäl att inte ge Sverigedemokraterna de politiska lösningar partiet vunnit valet på.
Utvecklingen i verkligheten, den som många i etablissemangen blundar för, kräver rejäl förnyelse.
Sverige behöver – i skarp kontrast till vad vi haft i åtta, eller tolv år – en handlingskraftig politik. Och det parti som under lång tid erbjudit detta i hårt motstånd, har av allt fler fått rätt. Den nya regeringen borde utgå från den politik som detta parti är originalet till, medan andra efterhand anslutit sig till den.
Att göra motstånd mot denna linje är endast att gå Socialdemokraternas ärenden.
Annars går L till S – jamen låt dem göra det då!
Visst, Liberalerna kan återigen springa till sossarna och sabotera en ny regering. Men det är inget argument för att ge efter och föra en halvdan halvmesyr till regeringspolitik. Det är Socialdemokratins specialgren, den ska inte Sverigedemokraterna smutsa ned sig med.
Om Liberalerna hotar med detta, jamen låt dem då springa till sossarna!
Svenska folket måste få veta vilken sorts politiker som leder varje parti. En röst på L kan åter bli en röst på S-regering. Det är isåfall en läxa som väljarna får göra bättre till nästa val.
Det kan inte bli så att Sverigedemokraterna ska ta ansvar för en regering som står för ytterligare fyra urvattnade år på migrationens, kriminalpolitikens och energipolitikens område. Då är det bättre att stanna i opposition och låta väljarna tänka igenom vilka partier de ska rösta på i nästa val.