Två sociologer vill komplicera diskussionen om integrationen och därmed misskreditera talet om att integrationen har misslyckats i Sverige. Men deras egen text bekräftar hur misslyckad integrationen är.

Det är på DN-Debatt två sociologer framför poängen att det finns olika sorters integration. Och de hävdar att de som talar om misslyckande inte definierar vilken sorts integration man avser.

De har fel ur tre perspektiv.

Folkhemmets rättigheter okej, men skyldigheterna?

Vi som är kritiska mot extrem invandring har självfallet ingenting emot framgångar som dokumenterats på det individuella planet för vissa migranter och vissa av deras svenskfödda barn. Sociologerna ser lyckad integration i att ”unga med utländsk bakgrund har höga ambitioner och mycket hög framtidstro … De har inte heller sämre hälsa eller välbefinnande än andra”.

Detta är ju en effekt av folkhemmet, att alla som kommit till Sverige omedelbart har fått tillgång till ett av världens allra mest generösa välfärdssystem. Och de som gör rätt för sig har aldrig varit problemet. Jimmie Åkesson summerar det i att Sverige är till för dem ”som bygger bilar, inte bränner bilar”.

Forskarna tvingas också påpeka att det finns en skuggsida: en stor andel, en tredjedel, av unga med utländsk bakgrund har inte gymnasieexamen vid 23 års ålder. Därför är de också överrepresenterade i de lägsta inkomstgrupperna. Här har vi bidragstagarna, de kriminella, de som inte vill anpassa sig till Sverige.

Problemet är att det inte räcker med att vissa med invandrarbakgrund vill göra rätt för sig. Folkhemmet kräver att alla gör rätt för sig. De höga ambitionerna i svensk välfärdspolitik gör att denna grupp, eftersom den till sin volym nu är så stor, sänker hela det svenska systemet.

Värderingsskillnaderna kvarstår

Vid sidan om ekonomiska frågor uppstår de riktigt stora problemen med invandringen när vi talar om integration och värderingar. Sociologerna tvingas konstatera gällande attityder, traditioner och normer att ”det är mer förvånande att så stora skillnader kvarstår mellan unga med olika bakgrund som fötts och vuxit upp i Sverige”.

Man skriver också att ”de sociala och kulturella avstånden till unga med svenskfödda föräldrar ofta är stora. Särskilt stora är de när vi jämför unga med bakgrund i Sverige (och övriga västvärlden) och de med bakgrund i länder i Mellanöstern och Afrika.”

Just detta kulturella avstånd, som i praktiken omsätts i klan- och gängkriminalitet, är det stora misslyckandet.

Vilken integration som önskas?

Så visst är integrationen flerdimensionell. När det gäller individuella strävanden, hälsa och välbefinnande har alla nyanlända mycket, mycket generösa förutsättningar i Sverige.

Men det är andra dimensioner som med all rätt sätter prägel på debatten. Som på alla politikområden är det problemen som lyfts fram och då är det kulturella och traditionella aspekter som dominerar.

Jag kan inte se att vi i debatten förnekat dessa dimensioner.

Däremot anser jag sociologerna missar den första aspekten man måste ta i beaktande när man ska definiera ”integration”, nämligen vilka det är som ska anpassa sig. I artikeln talar de bara om ”avstånd”, helt neutralt, men inte om huruvida det är svenskar som blir mer lika mellanösternbeteende, eller om de från mellanöstern blir – eller bör bli – mer som svenskar.

Här är det uppenbart att vi som ser integrationen som misslyckad, gör det därför att de som kommer till Sverige inte anpassar sig till svensk kultur, seder och lagar. Vi ska inte överge de århundraden av utveckling som skett här i landet och gjort Sverige till ett av världens bästa länder beträffande välstånd, fred och frihet.

Vi ska inte anpassa oss till regioner där klankultur baserad på våldskapital råder. Den integrationen kanske sociologierna ser som eftersträvansvärd, och därför tycker den allt högre graden av kriminalitet i Sverige är en integrationspolitisk framgång. Vad vet jag…