Det är löjligt att höra hur klan- och gängkriminellas överdrivna aggressivitet skulle vara ”hypermaskulinitet”. Dessa nervösa killar och deras lättkränkthet står i stark kontrast till svensk, tyst maskulinitet.

På vad beror alla dessa skjutningar som är unika för Sverige? Succéförfattaren och tidigare advokaten Jens Lapidus ger sina svar i DN-kultur. Han har en annan bild än den som socialdemokratiska etablissemang gillar att föra fram. Ingen är fattigare i Sverige än i andra liknande länder, rasismen är knappast värre och narkotikabranschen inte mer lukrativ.  Ändå skjuts det dramatiskt mycket mer i Sverige.

Individuella konflikter, inte gängkrig

Jens Lapidus delar socialantropologers uppfattning om att konflikterna som leder till dödsskjutningar ofta tycks vara kopplade till bråk mellan individer och inte mellan gängen. 

”I Sverige är männen i de gängkriminella kretsarna oerhört mycket mer lättkränkta än sina gelikar i andra jämförbara länder … [Skjutningarna] rör sällan uppgörelser kring narkotikahandel eller territoriell indelning. I stället handlar de om enskilda personer som upplever sig kränkta.”

Och Lapidus är något viktigt på spåren när han avfärdar att det skulle vara ”maskulinitet” utan tvärtom handlar om ”bräckliga” män som blir kränkta av ”minsta lilla fjärt”.

Även om European institute for gender equality (EIGE) sedan 2005 konstaterar att Sverige är det mest jämställda landet i EU, så leder den ”giftiga maskuliniteten” till att Sverige toppar listorna på skjutningar. 

Feminismen avfärdar manliga dygder

De manliga ideal som finns hos gängen är förvirrade. Man idealiseringen brödraskap genom ”bror”-begreppet, men om du inte är min bror är du emot mig. Dessutom ökar våldsmanligheten avståndet till övriga Sverige där, menar Lapidus, mansnormerna förändrats.

”Vi trodde att förlegade normer skulle försvinna med utbildning och jämställdhetslagstiftning, att de skulle integreras bort, assimileras iväg. I stället tycks de hos vissa delar av befolkningen ha förstärkts. Sverige har kanske varit naivt, inte förstått allvaret i den så kallade protestmaskuliniteten.”

Jens Lapidus menar att Mellanösterns våldsmanlighet inte fått samma genomslag i Tyskland och Frankrike, därför kan det inte enkom handla om kulturella normer.

Snarare är det vårt feministiska Sverige som inte ”premierar traditionellt manliga dygder som styrka och handfasthet”. 

Lapidus missar den mer sofistikerade svenska manligheten

Jo, det ligger något i det. Men Lapidus missar att svensk manlighet alltid tagit sig helt andra former än Mellanösterns extensiva uttryck. Låt mig exemplifiera. Hur många har inte sett män i Afrika och Mellanöstern visa sin närvaro och makt genom att skjuta med vapen upp i luften? Det kan jämföras med hur exempelvis sovjetryska officerare såg på svenska män när de övervägde att frita ubåten U-137 från blekingska skärgården 1981.

Det räckte med att en kapten i luftvärnet slog om från fast frekvens till hoppande frekvens för att de sovjetiska fartygen skulle vända utanför svenskt territorialvatten. Varför? Säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har intervjuat ryssar som var med. Skälet till att man vände var att man utgick ifrån att svenska soldater låg kamouflerade i varje buske, tysta och iskallt var redo att anfalla med full kraft om sovjetiska fartyg gick in i svenskt vatten.

Den svenska maskulina styrkan ligger i att inte behöva visa sig. Ett tyst och obemärkt agerande utan åthävor. Precis som svensk kultur generellt är närmst omöjlig för utomstående att förstå, är svensk manlighet obegriplig för dem bakgrund i kulturer där man skjuter i luften för att visa att man finns.

Alltså: en frontalkrock i kulturella skillnader. Som svenska etablissemang vägrar att se och inte förstår.