Måste passa på att tipsa om en fantastisk dokumentärserie om hur Finland klarade sig från att bli en Sovjetstat som övriga Östeuropa efter andra världskriget, men att priset blev en lismande ”finlandisering”.
KOMMENTAR. Dokumentärer i film och berättande är nog det mest effektiva sättet att öka bildningen i ett samhälle. De kan ske både i mer lättsamma dramadokumentärer, då ofta om någon enskild historisk person, eller genom vasst och kritiskt granskande journalistiskt arbete.
Till den senare sorten hör den finska dokumentärserien ”Kalla krigets Finland” (Kylmän sodan Suomi) som finns att se i SVTplay. Den är producerad av Yle och utgiven precis innan Ryssland anföll Ukraina och Finland tillsammans med Sverige ansökte om Nato-medlemskap.
Skarpa frågeställningar
Den i Finland välkände författaren Jari Tervo driver dokumentären framåt med skarpa analyser och frågeställningar. ”Varför fjäskade och lismade Finland för Sovjetunionen genom Leninhyllningar?” frågar han i början på serien som består av åtta halvtimmeslånga avsnitt.
Samtidens förvåningen var stor då Finland efter andra världskriget inte blev en sovjetisk satellitstat, så som många länder i östra Europa blev. Finland ockuperas inte, men självständigheten kom med ett pris och Sovjetunionens inflytande över Finland ökade under efterkrigstiden.
Finland sa sig vara neutralt, men alla visste att man hade en vänskapspakt med Sovjetunionen.
Finlandisering
Dokumentären visar hur Finland kunde använda sin häpnadsväckande militära förmåga att hålla emot den sovjetiska militära övermakten både i Vinterkriget och Fortsättningskriget, men att man till slut var tvungen att fredsförhandla. Josef Stalin gillade marskalk Gustaf Mannerheim och den blivande presidenten Urho Kekkonen hade en förmåga att med kärv humor charma både Stalin och hans efterträdare Nikita Chrusjtjov.
Men ändå blev ”finlandiseringen” allt mer påtaglig, även om den aldrig diskuterades offentligt. Begreppet har använts i väst för att beskriva hur ett land hela tiden måste förhålla sig till en stor, mäktig och brutal granne som Sovjetunionen.
Dokumentären beskriver vad som hände, hur det fungerade och är samtidigt mycket kritiskt granskande av de offentliga lögner som etablerades. Och den frånvaro av debatt som präglade landet.
Pinsam framgångssaga
I slutet frågar berättaren om finska folket ska känna skam över sitt krypande för Sovjet. Jag tycker att en av historikerna som intervjuas fångar det på ett underbart klargörande sätt när han beskriver det som ”en pinsam framgångssaga”.
För det är dubbelbottnat. Finland kunde inte rå på sin granne Sovjetunionen. Finland kunde inte flytta landet därifrån – Finland ligger där det ligger, med 130 mil gräns till den brutale björnen. Att då hålla denna supermakt på gott humör så att den lägger sig i så lite som möjligt i Finlands interna angelägenheter är en smart strategi.
Ingen vill naturligtvis krypa för sin granne. Men alternativen var värre. Det visades om inte annat av Sovjets inmarsch i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968.
Hör hemma i väst
När Sovjetunionen föll samman tog det inte många år förrän Finland var medlem av Europeiska unionen, den västvärld i vilken finnarna känner sig hemma.
Och nu har Finland tillsammans med Sverige startat processen att bli medlemmar i västalliansen Nato.
Det är verkligen en fullmatad dokumentärserie som alla som uppskattar nordiskt samarbete borde se.
.