Svensk kultur är så lågmäld och försynt att många i makten inte anser att det finns någon sådan. Därför behövs en process som sätter fokus på och borrar i det som bygger upp vår svenska identitet.
Av någon anledning finns ett starkt motstånd mot att skapa en svensk kulturkanon. Tanken med en sådan är att lyfta fram de kulturella verk som är särskilt framträdande och karakteristiska och därmed kan vara representativa för en nation.
De flesta artiklar i svenska medier handlar om hur vanvettigt fel det vore att ge sig på projektet att skapa en svensk kanon. Nu senast i Göteborgs-Posten: Danmarks kulturkanon är ingen förebild för Sverige (1/10).
Margareta Barabash radar upp allt det hon menar är negativt och summerar: ”Danmarks kulturkanon visar att det danska kan vara precis vad som helst. Och det är just därför den praktiska tillämpningen av kanonidén kan bli riktigt märklig.”
Alltså den vanliga vänsterkritiken som inte vill lyfta fram utan osynliggöra det svenska.
Men så avslutar hon kolumnen: ”Däremot borde vi klart satsa mer på läsning av klassisk svensk litteratur i skolorna. Då kan särskilt framtagna läslistor vara en god hjälp för lärarna.”
Men det är ju just detta en kulturkanon är!
Jag ser en svensk kulturkanon som en levande process. En möjlighet att lyfta olika kulturella arbeten. Ta G-P kolumnen som exempel. Genom att skriva (negativt) om kanon fick kolumnisten möjlighet att lyfta fram kulturella aspekter som hon annars fått svårt att diskutera.
För mig blir en kulturkanon aldrig färdig. Den är heller inget facit, som många tycks tro. En kanon är just en berikande ”tipslista” på vad man kan ta del av och som har betydande kvaliteter.
Och en kanon borde bestå av många olika lager. En för klassisk litteratur, en för musik, en för film, en för konst, en för arkitektur och så vidare. Och verken som tas upp bör skiktas i flertalet nivåer, som en pyramid. Många tusentals verk bör uppmärksammas i basen. Sedan successivt genom jurysystem och medborgaromröstningar gallras ett toppskikt fram där det allra mest karaktäristiska för svensk kultur blir ett mindre antal verk.
Men för kulturintresserad ungdom, nyanländ och allmänheten ska hela pyramiden vara tillgängligt. Det är inga problem att ordna med digital teknik på internet.
Omprövningar måste kunna ske kontinuerligt. Verk som hamnat lägre i pyramiden kan av tidsandan och aktuella samhällsproblem bli mer betydelsefulla och lyftas upp, andra kan tappa sin centrala ställning och glida nedåt i rangordning.
Då kan en kulturkanon bli både rekommendation på bokläslista för elever och ge en genomarbetad beskrivning av vilka de allra främsta kulturella berättelserna är om Sverige. Framför allt skulle en aldrig avslutad process med kulturkanon kunna ge svensk kultur mer av den uppmärksamhet den är så svältfödd på.