För egen del medverkade jag i ”30 minuter” i SVT för att för en gångs skull få ge perspektivet från den sida som dagligen och stundligen i medierna grundlöst anklagas för den mest vidriga politiska extremismen.

Nu har ju programmakarna i SVT övertaget i detta format, eftersom Anders Holmberg agerar som en skicklig åklagare. Men jag fick framföra andra sidans syn på hur man upplever samtalsklimatet.

Och dit sträckte sig min ambition, att båda sidor får komma till tals – för en gångs skull.

Min förklaring, hämtad från erfarenheterna av partipolitiskt kampanjande inte minst i USA, är att den som inte svarar på angrepp – hur vulgära de än är – förlorar valet. Därför har Riks i vissa inslag haft ett högt tonläge och i satir drivit med motståndare. Som ett sätt att balansera upp smutskastningen från vänster.

Jag står helt bakom detta, vilket framgick i programmet. Skälet? Jag ser inte hur man annars skulle möta all den dynga som väller fram från vänster, utom då att kapitulera. Alltså göra som många borgerliga politiker gjort över lång tid – be om ursäkt för sin existens. Och därmed förlorat valet.

Tyvärr fungerar negative campaigning, som fenomenet brukar kallas i USA. Första moderna exemplet är när president Lyndon B Johnson i TV-reklam 1964 anklagar presidentkandidaten Barry Goldwater för att vara redo att starta kärnvapenkrig. Han skulle stämplas ut som farlig. Ungefär det svenska S försökte göra med SD i årets valrörelse.

Förklaring inte nog

Men Widar Andersson i Folkbladet (S) har rätt när han vill höja ambitionen.

”Oavsett vem som ropade först så är ju inte Erixons förklaring något försvar för det egna agerandet.  [Lika lite som] Aftonbladets ledarsida kommer undan ansvaret för sin hatfyllda förföljelse av Ebba Busch … Förklaringar är inte synonyma med dugliga försvar.”

Det ansvariga agerandet borde enligt Andersson vara att sluta upp med att sprida råhet och brutalitet. 

Jag skulle gärna följa den uppmaningen, men då utan att min sida i politiken automatiskt förlorar val därför att andra sidan fortsatt sitt dyngspridande.

Lära av den kommersiella världen

I den kommersiella världen är det helt tabu att sprida smuts om konkurrenterna i den egna reklamen. Man talar enbart gott om sin egen produkt.

Här har alltså marknaden och kommersen en högre moral och ansvarstagande än demokratins aktörer. Kanske skulle alla riksdagspartier kunna skriva på ett ”nedrustningsavtal” där man förbinder sig att inte tala illa om meningsmotståndarna som personer utan endast kritisera den sakpolitik de enligt egen utsago står för. Man måste också lova att denna regel också gäller sympatisörer med genomslag i debatten (så att inte proxykrig uppstår, alltså smutskastning via ombud).

Då skulle vi kunna komma någonstans. Ena sidan kan inte ensidigt nedrusta, för då är man som jag sa i ”30 minuter” körd. Båda sidor måste ta lika mycket ansvar.